Briljanta häxkonster

Cecilia Djurberg ser verklighet och teaterlek samsas på Dramaten

Publicerad 2018-01-19

”Häxorna” på Dramaten.

”Det här är på riktigt – det här är teater.” Detta slås fast av ensemblen redan innan ridån går upp på Dramatens Lilla scen, så den som trodde att det skulle handla om kvastflygande sagohäxor i toppiga hattar blir besviken. Roald Dahl betonar själv i sin skräck­barnbok från 1983 att den handlar om ”riktiga häxor”. Det är ett tilltal som, nu när den får svensk teaterpremiär, naturligtvis passar fint i en samtid där verklighet och fiktion alltjämt jobbar ihop som medialt radarpar.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare visat upp sin goda förmåga att teatrifiera och uppdatera klassisk barnlitteratur, som i långkörarna Djungelboken och De tre musketörerna på stadsteatern. I hans händer blir David Woods dramatisering av Roald Dahls Häxorna nu som ytterligare en kär leksak att entusiastiskt visa upp möjligheterna att koka en kreativ teaterhäxbrygd av.

Med lika delar förvandlingskonst och spelglädje, några droppar publikinteraktion, lite dans och en skvätt samtidssatir (som ett gästspel av en känd, amerikansk president), mixar han med hjälp av livemusikern Stefan Jerneståhl ihop det hela med ett potpurri av träffsäkra musikreferenser.


Mia Bensons härliga, cigarrökande mormor tar emot, i mönstrad sidenpyjamas och skära skor med strassrosetter, i sitt mysmurriga hem med japanska träsnitt och makabert hemtrevliga inredningsdetaljer som ett och annat skelett. Här lär hon sitt barnbarn (på premiären spelad av det unga stjärnämnet John Österlund) och sin publik hur man identifierar en riktig häxa: att de alltid har peruk, alltid bär handskar för att dölja att de har klor i stället för naglar, och att deras spott är blått.

Så när Kungliga sällskapet för förhindrande av barnmisshandel kallar till årsmöte på Hotell Magnificent är publiken helt med på noterna redan innan den första peruken åker av och blottar häxornas eksemäckliga skalper.


Storhäxans tyska brytning från boken är borttvättad i Marie Richardsons grandiost makteleganta gestaltning, men kryper ändå fram då hon – till toner av Beethoven – sjunger ut om sina planer att utrota alla barn genom att först förvandla dem till möss. Här ligger tematiken egentligen bara på svans­längds avstånd från verklighetens skräckberättelser om förföljelse och förintelse av stora grupper människor, men på Dramaten är det teaterleken som dominerar och briljerar. Det är okej. Vi vet att det är på riktigt. Det är ju teater.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.