En inkörsport till Lagerlöfs romansvit

Loretto Villalobos ser Löwensköldska ringen i Uppsala

helskärm

Om Selma Lagerlöfs trilogi Löwensköldska ringen skulle utsättas för Bechdeltestet skulle den kugga rejält. Den myriad av kvinnokaraktärer som träder fram tycks oavlåtligt förhålla sig till och underordna sig männen i sina liv.

Ej undantagna är titelfigurerna i bok två och tre, Charlotte Löwensköld och Anna Swärd, som vänder sig ut och in för att göra den fanatiske prästadjunkten Karl-Artur Ekenstedt till lags.

Jag skulle ändå kalla Ringsviten god feministisk litteratur eftersom den målar upp kvinnors hemliga liv och känslomässiga bevekelsegrunder på ett så utsökt mångfacetterat sätt. Den gör kvinnorna till komplexa figurer som vandrar på moralens gråskaliga väg, ungefär som alla människor gör.

Huruvida deras fall är determinerade av patriarkatet, ödet eller en gammal förbannelse får vara en tolkningsfråga, men det finns åtminstone en fri vilja hos dessa kvinnogestalter.

Anna Azcárate och Camilla Blomqvist gör en tre timmar lång dramatisering av cirka 700 sidor romansvit som visserligen hastar fram händelseförloppet men ändå lyfter fram en tydlig dramaturgisk linje. Den kusliga, korpliknande Marit Eriksdotters (Lolo Elwin) tysta närvaro på scen blir ett effektfullt grepp för att åskådliggöra hur rollfigurernas intentioner blir motarbetade, om så av ett övernaturligt väsen.

Nina Franssons avskalade scenografi blir likaså effektfull, där kulisser varvas med ljussättning för att växla mellan olika miljöer – naturen, rikemansfolkets utsvävningar och torparliv – och spöklika stämningar som närmar sig den gotiska romantiken snarare än folkloren. Det är tidvis mycket tjusiga scenbilder som också förstärks av Camilo Ge Breskys snillrika koreografi.

Bär detta destillat upp sig själv även för den som bara är ytligt bekant med Lagerlöfs förlaga? Svaret är tvetydigt.

Som ett om än ytligt studium av den mänskliga naturen, där människan för det mesta är god men där ondskan är starkare, funkar Löwensköldska ringen utan vidare anmärkningar. De olika rollfigurerna är konturstarka och fängslande, inte minst Harry Friedländers Karl-Artur som går från att vara idealist till narcissist och Gloria Tapia som antagonisten Thea Sundler.

Dock saknar jag det lagerlöfska sättet att kärleksfullt dröja sig kvar vid sina rollfigurer, även dem man hatar, och låta dem tala som sig själva. Jag hoppas att denna uppsättning blir en inkörsport till all den ­berättarglädje som finns i Selma Lagerlöfs romansvit.