Norén en humorist
Publicerad 2013-02-11
Skickligt och roligt i ”Demoner” på Stockholms Stadsteater
Norén spelas just nu på Stockholms två största scener som nästan ren humorist. På Dramaten kan man se Som löven i Vallombrosa som skrockande lustfull ironi över pompöst upplagda Ibsen-aftnar, Dramatenprimadonnan, stjärnregissören, hela den naturalistiska teaterkonsten samt linnekostymen.
Demoner på stadsteatern har ett mer avbitet halvleende. Hansén betraktar pjäsens numera folksageigenkännbara situation: Äldre par spelar spel med yngre par en spritgenomlyst natt på lätt distans.
De barnlösa intellekten Franks och Katarinas lägenhet har blivit en bur, en gallerförsedd roterande karusell inredd med svartlackerad död lyx, en glittrande speldosa av isblänkande vasst glas, läder och honungsbrun whisky.
Bakom gallren, i burens mitt, skymtar friheten: en Grimmgrön skogsglänta med heltäckningsgräsmatta, och rofyllt vattenblänk. Ja, jag säger ju det, det är inte utan skämtsamhet i varje byggsten som Norén tolkas just nu.
På denna Christian Friedländers omsorgsfullt byggda spelplan ska de bägge samt det unga grannparet delta i social interaktion på två plan: Fraser ska uttalas och samma fraser ska sedan tolkas. Är de sanningar, lögner, kontaktförsök eller dödliga angrepp? Och i så fall på vem?
Så långt allt väl i demonernas land, och just här blir Gustaf Hammarstens Thomas och Johan Rabaeus Franks försök att fylla och samtidigt trassla sig ur de hopplöst motsägelsefulla mansroller som givits dem av deras två fruar något som intresserar alla.
Hammarsten skapar en imponerande liten människa som tar upp några oerhört slitna vapen för att befria sig. Alla hans försök till lite våld och sexuell erövrartåga blir så tafatta att den man han till sist befriat är ett helt meningslöst bygge av poser. Det är skickligt och roligt.
Rabaeus Frank å sin sida utför sina ärliga homoerotiska attacker med vad det verkar en enda nödplan framför sig: att aldrig mer interagera med kvinnor.
Länge håller den svala, jazzigt loja attityden till texten. De sista scenernas idé att faktiskt låta gestalterna kliva in i den lilla arkadiska trädgården och sitta barfota med tända ljus, korsfästa och sjunga Sinatra för varandra är antingen humor som är för avancerad för mig eller också ett olycksfall i arbetet.
