Smärtan kräver mörker

Marguerite Duras dagbok blir teater

Publicerad 2018-09-17

Carina Boberg och Emilie Strandberg i ”Smärtan”.

År 1985 gav författaren Marguerite Duras (1914–1996) ut sin dagbok från april 1945 under titeln Smärtan. Anledningen till den senkomna publiceringen ska ha varit att Duras hade glömt att boken fanns.

När hon efter decennier hittade den i ett skåp på landet kände hon igen sin handstil och händelserna som beskrevs, men kunde fortfarande inte minnas att hon skrivit den. Möjligen finns här ett mått av självmytologisering (det är ju ändå Duras paradgren) men man kan också tänka sig att glömskan hade andra orsaker.

Under ockupationen av Frankrike var Duras aktiv i motståndsrörelsen och dagboken beskriver i detalj hennes mycket plågade väntan på att maken Robert Antelme ska återvända hem från koncentrationslägret Dachau.

När Emilie Strandberg, i vanliga fall skådespelare på Stadsteatern, regidebuterar med Lucas Svenssons bearbetning av boken låter hon just den tidsmässiga distansen verka i pjäsen. Carina Boberg framträder som en åldrad och porträttlik Marguerite (om än mer lik författaren på 70-talet än på 80-talet) och framför texten med sin verkliga förlagas fågellika patos. Den nyktra textens tillbakahållna vrede och sorg förvaltas väl.

Strandbergs regi är känslig och Bobergs gestaltning är både balanserad och livlig. Däremot hade den roll Strandberg själv har i pjäsen behövt definieras tydligare. När hon nu ibland dyker upp på scen och svartklädd skuggar Bobergs tal eller rörelser får föreställningen ett olyckligt drag av workshop.

Likaså stannar pjäsen av när ljuset plötsligt tänds i salongen. Boberg talar just då om det kollektiva ansvaret och tanken är väl att publiken inte ska kunna gömma sig i det bekväma mörkret.

Tyvärr får avbrottet motsatt effekt. Orden förlorar sin kraft och det hela blir mest en pinsam påminnelse om att Stadsteaterns lilla scen är en orenoverad källare.

Med ljusen släckta fungerar både monologen och scenrummet bättre. Strandbergs enkla men smarta scenografi bidrar med en surrealistisk kvalitet till den annars mycket verklighetsnära och omedelbara texten. Det är ett dekonstruerat hem där en hög med kuddar och en hög med stolar sträcker sig mot taket.

Ytterligare en hög består av en samling överdimensionerade tättskrivna papper, som för att understryka att varken sömn, vardagsliv eller litteratur kan ge någon lindring.

Smärtan hade behövt fler sådana genomtänkta detaljer för att bli mer teater och mindre deklamerad roman.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.