Teknisk teaterkonst

Publicerad 2016-08-22

Mikaela Blomqvist ser två föreställningar på Göteborgs dans- och teaterfestival

TEATER. På årets Göteborgs dans- och teaterfestival hör den schweiziske cirkuskonstnären James Thierrée och den brittiska regissören Katie Mitchell till två av de större namnen, men i deras respektive föreställningar är det ändå scenografin och de tekniska lösningarna som dominerar. I Thierrées och hans La Compagnie du Hannetons vackert fantasifulla nycirkus La grenouille avait raison tillåts inte ens ridån att gå upp normalt. I stället dansar den ned över scen­kanten, bara för att blotta ett källarutrymme med en rymdskeppsliknande lampanordning som under hela föreställningen blinkar, rör på sig och driver händelserna på scen framåt.

På källarens golv återfinns James Thierrée själv och nycirkusartisten Valérie Doucet som ett på en gång uttråkat och uppfinningsrikt syskonpar. Tillsammans agerar de och ytterligare fyra dansare som marionetter åt taklampan i en gestaltning av barn­domens lekfullhet och leda. Sångerskan Mariama gör en sammets­beklädd modersgestalt som med lika sammetslen röst sjunger i kulisserna.

Där de tekniska lösningarna hos Thierrée syftar till att suga in åskådaren används de hos Mitchell snarare för att skapa distans. I hennes och Schaubühne Berlins The forbidden zone är skådespelarna större delen av pjäsen gömda långt in i olika hörn av scenen eller i de slutna tågvagnar som täcker förgrunden. Två svartklädda kameramän filmar vad som sker på scen och det hela visas upp på en storbildsskärm.

Teknik är också tema för texten i sig som handlar om utvecklingen av kemiska vapen under första världskriget och två kvinnors gagnlösa självmord i protest mot kriget. Med verkliga händelser som bakgrund är The forbidden zone en mörk, idédriven pjäs där texter av Hanna Arendt och Simone de Beauvoir vävts in i dialogen. Kriget blir här inte en fråga om nationalitet utan i stället om kön, samtidigt som krigets meningslösa dödande binds samman med de två lika meningslösa självmorden.

Att skådespelarna kommunicerar med kamerorna och inte ut mot publiken gör pjäsen underligt sluten och betonar det opersonliga och obönhörligt automatiserade i krigsmaskineriet ytterligare. Likaså är det oroväckande svårt att slita blicken från skärmen och ned mot scen. Den moderna teknikens makt blir således dubbelt gestaltad. Då är det en tröstande tanke att det mest uppseendeväckande i La grenouille avait la raison trots allt är en förunderligt böljande groda i plastfolie, lika enkel som obegriplig.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln