Drift med drifter

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Claes Wahlin ser ett konversationsstycke valsa sig fram

Thomas Hanzon och Rakel Benér Gajdusek.
Foto: ROGER STENBERG
Thomas Hanzon och Rakel Benér Gajdusek.

Någon har beskrivit Arthur Schnitzlers pjäser som Johann Strauss-valser som drunknar i Schönbergs disharmonier. Penetreringen av borgerlighetens inte alldeles diskreta, amorösa äventyr i sekelskiftets Wien sker i en lätt och välmodulerad ton.

Amoralismen upprörde och satiren bet skarpare för hundra år sedan; publiken chockerades, censorerna blev upphetsade och kritikerna förbannade. Schnitzler var en tid mer känd för sina förbjudna pjäser, än för de som uppfördes.

Det handlar om trohet och trolöshet, om att hålla tristessen stången genom att låta sig underhållas i en värld där Gud är död och med honom alla högre värden inklusive de som går utöver det egna egot. Så länge ingen tappar ansiktet är det ingen match att liksom Hofreiter ta sig en ung älskarinna, eller som hans fru Genia att ta sig en ung älskare. Men när leken blir alltför allvarsam, vad händer då?

Freud kallade Schnitzler sin dubbelgångare och i De stora vidderna, där Hofreiter och Genia uppträder, så är personernas äventyr en variant av Freuds sublimering. På Dramaten har pjäsen klätts i vår tids medelklass, en innerstadsklass som kanske beter sig ungefär som på Schnitzlers tid, men nu får ett språk för sitt beteende, ett språk som har gått förlorat över tid.

Vi möter ett elegant konversationsstycke som valsar sig fram likt pjäsens eviga tennismatcher, till slutets död genom duell. Pjäsens inledande självmord skedde på ett visst avstånd från personerna. Men när döden kommer intimt nära i slutet, går det inte längre att leka att erotiken bara är en lek. Skulden, egna eller andras, blir en alltför allvarlig känsla.

Mot en fond av grönska och med endast ett antal stolar rör sig ensemblen ledigt och lätt. Säkrast i rollerna är Staffan Göthe (Herr von Aigner), Irene Lindh (Fru von Wahl) och Chatarina Larsson (Anna Meinhold Aigner). Där faller replikerna mjukt och naturligt som det en gång gjorde för, säg, ett halvsekel sedan.
Säkra på ett annat sätt är Thomas Hanzon (Hofreiter), Erik Ehn (Mauer) och Petronella Barker (Genia). De ger kropp åt sina personer i vår samtid, liksom Rakel Benér Gajduseks Erna får drag av den nu uppväxande generationens stil.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN