Att döda ett barn
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-22
Om Stig Dagerman en gång kunde uppröra med att skriva om hur ett barn omkommer i en trafikolycka, så visar Peter Kihlgård med sin pjäs Pissungen, på Teater Barbara i Stockholm, att samhället inte längre är riktigt likadant. Var ligger skulden när ett barn dödar ett annat barn? Att den inte finns hos barnet står allt klarare under spelets gång, där Carina Jingrot avslöjar den ena hemskheten efter den andra.
Vita lakan hänger på tork i ett rum med ett vitt bord, en vit stol och byrå och en vit spis. Oskulden tycks besvärjas fram av den nu vuxna mamman som berättar hur hon en gång dödade ett barn. Själv utnyttjad intill det obegripligas gräns har hon tagit sig förbi myndigheter och igenom sin egen erfarenhet.
Möjligen är uppsättningen i regi av Andreas Rodenkirchen inte den självklara, en viss stelhet och några scener för många berättar lite för mycket. Till det goda hör ett slags slutenhet i Jingrots spel, ett markerande av att vi aldrig riktigt kan känna den som en gång dödade ett barn. Att samhället inte vet hur det ska dra gränser står dock skärande klart.
