Sexigt på stenåldern

Scenversionen av Grottbjörnens folk är lyhörd, trots snusket

Publicerad 2017-09-18

Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton i ”Grottbjörnens folk”

Först ett klargörande: Jag tillhör inte den skara av 70- och 80-talister som fick sitt sexuella uppvaknande genom att läsa Grottbjörnens folk. Allt jag vet om J M Auels romansvit, sex böcker till antalet, är att den handlar om en arkeologisk spekulation som utspelar sig under istiden i vilken det ingår detaljerade redogörelser för hur urtidsmänniskan jagade, gjorde upp eld, utövade hantverk och så vidare.

Jag vet också att romansviten har gjort sig känd för sina skildringar av sex, även dessa mycket detaljrika. Anledningen till varför jag gör detta förtydligande är för att Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton ur ÖFA-kollektivet med sin iscensättning av Grottbjörnens folk talar både som tillhörande, och till, denna skara av framför allt unga kvinnor som med blossande kinder läste böckerna i ficklampors sken under sina täcken när de var i förpuberteten. 


Turteaterns stora scen har nu tagit skepnad av en jättelik grotta i vilken verktyg ligger utspridda, liksom resterna av en fälld mammut. Vi som publik tar plats på djurfällar runt en eldhärd – en arketypisk samlingspunkt för kunskapsförmedlande genom mänsklighetens historia.

Ensemblen inleder sin föreläsning om livet för 35    000 år sen med en folkbildande entusiasm som matchar David Attenboroughs. Men ganska snart övergår föreläsningen till att bli betydligt snuskigare då de byter skepnad till romanernas huvudpersoner Ayla och Jondalar.

Det sugs, nyps, smiskas, runkas och gnids i lustfyllda men tidvis också komiska uppvisningar av istidsmänniskans erövrande av världen genom uppfinnandet av språk och redskap, men också helt enkelt genom sex. 


Mer än en spekulation över dåtidens sexuella utlevelse blir det dock ett teoretiserande kring hur sex hade kunnat se ut i dag om inte patriarkala system lagt det moralistiska locket på – sex för fortplantning, sex som bytesvara eller sex för lustens skull, bortom heteronormativitetens gränser.

Inget för den lättgenerade med andra ord, men inte så att det överträder några gränser. Tvärtom är föreställningen, trots det burleska ekivoka tilltalet, byggd på respekt och lyhördhet.

Slutscenens metalitterära tantsnuskuppläsning gick så klart över huvudet på mig som saknar personlig referensram till böckerna. Men när lampan släcktes ner och självlysande grottmålningar med fruktbarhetssymboler sken fram tändes även min optimism för en sexuell frigörelse.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln