Ungefär som livet

Lars Noréns ordlösa pjäs blir mest en skiss

Uppdaterad 2017-03-21 | Publicerad 2017-03-20

I ”Stilla liv” ingår många vuxna och barn.

Häsch, det är lång väg från lagårn till bårhuset. Men fort går det. Så skulle man en smula drastiskt kunna sammanfatta Lars Noréns uppsättning av sin ordlösa pjäs Stilla liv på Dramatens Elverket. Tolv skådespelare och nästan lika många barn gestaltar ett hundratal scener ur svenskt liv under 1900-talet. Rummet är svart, scengolvet tomt förutom den rekvisita som släpas in och ut; arbetsredskap genom tiderna, sängar, stolar, leksaker, böcker, med mera. Mellan scenerna släcks ljuset. Ur högtalarna hörs ett sprött ljud, som av glasskärvor eller istappar som klirrar.

Pjäsens titel kommer av konstens stilleben, alltså de tavlor som avbildade döda föremål, inte sällan med diverse memento mori-motiv som dödskallar eller timglas. De bästa inom genren visar detaljerade, nästan fotografiskt exakta återgivningar. I Stilla liv är det alltid någon som går omkring med en kamera och i programboken (i huvudsak en bilderbok som så ofta numera) finns några citat ur Robert Bressons Anteckningar om filmkonsten.

Scenerna kan alltså ses som fotografier, men också som en rad växlingar mellan natt och dag. De är inte alltid fullt ut begripliga, emellanåt är det bildsatt poesi. Oftast handlar det om sjukdom, begravningar, skilsmässor, döda barn, schismer eller andra vanliga, för att inte säga ofrånkomliga eländen i det vi kallar livet. När en av skådespelarna mot slutet dyker upp med att plakat där det står ”Var glad”, så är ironin dödlig.
Stilla liv intar en logisk plats i Noréns författarskap. Dagböckernas ordmassor är pjäsens frånsida. De senaste årens upptagenhet med fragment, liksom de sena pjäsernas reducerade dialoger, gör att Stilla liv ligger långt från hotellpjäserna eller de borgerliga kvartetterna, även om de delar tematik. Det är som om Norén börjar komma ikapp Beckett, men utan dennes matematiska exakthet; Norén vill komma närmare livet och döden, men det får inte lysa konstverk kring hans verk. Men vi ska också minnas att Norén inte är först med en ordlös pjäs. Beckett naturligtvis, men också Peter Handkes Timmen när vi inte visste något om varandra är föregångare.

På Elverket har han en uppsjö goda skådespelare till sitt förfogande, som med små, men tydliga medel samtalar utan ord. Sten Ljunggrens spastiska högerhand, Per Mattsson utsträckta, tvekande arm, Inga Landgrés uttrycksfulla ansikte eller Nina Fex kvicka, konturskarpa kroppsspråk. Men att skapa detta slags teater utifrån idén om stilleben, en teater som snabbt vill etablera en scen och smidigt glida från den ena situationen till den andra, är här inte helt lyckad.
Spelet är snarare gestiskt än inkännande. Scenerna pekar mot en tid, en värld, ett ögonblick, men är inte fullt ut det de pekar mot. För det krävs en betydligt mer noggrann omsorg, ett slags hyperrealism där den teatrala tiden ska gå snabbt och långsamt på en och samma gång. Scenerna må vara föredömligt korta, etableringen av dem finns där, men som snabbt ritade skisser, inte som färdiga tavlor.

En del av scenerna blir också smått klichéartade, som de röda fanor som talar om att det är 60-tal, eller mannen i hatt och trenchcoat som köper sex. Och även om livets nattsvarta sidor är sig förunderligt lika över tid och rum, så kräver teaterkonsten ett förhållningssätt som skapar en suggestionskraft där det lämnas kvar, eller rättare lämnas över ett kreativt moment till åskådarna.
Stilla liv är huvudsakligen intressant som en byggsten i Lars Noréns författarskap, och däri är den högintressant. Som teaterföreställning har den ett värde som avvikande från allt annat som spelas, men bristerna gör att den inte når hela vägen fram. Ungefär som livet då.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln