Rasande roligt med rysk romanklassiker

Tolstojs ”Anna Karenina” bland stubbar och T-shirts

Publicerad 2022-02-10

Ludvig Daae, Lisen Rosell, Kristiina Viiala och Amanda Apetrea i Gunilla Heilborns lek med Tolstojs ”Anna Karenina” på Dansens Hus, Elverket.

Bok blir scenkonst-koncept framstår ofta som teatervärldens ljudböcker — trista överföringar där litteratur hanteras slappt som ”content” och utnyttjas för att locka ”kunder” efter redan dokumenterade framgångar. Att klaga över att det görs allt för många romanbearbetningar på bekostnad av nyskriven dramatik på våra marknadsekonomiskt präglade teatrar är dock rätt tröstlöst, så länge det säljer.


Men så rider den finurliga scenkonstnären Gunilla Heilborn in i debattmanegen. Med sin avväpnande, underhållande och smarta scenestetik aktualiserar hon i sitt nya stycke frågor om litteraturens och scenkonstens särarter med avstamp i — en klassisk roman! Som hon nästan helt släpper, till förmån för associativa, filosofiska utvecklingar om livet, konsten och samhället.

Titeln 37 timmar och 3 minuter syftar på Heilborns egen beräkning av hur lång tid det tar att läsa Lev Tolstojs Anna Karenina. Hyfsat jämförbart med tiden många lägger i tv-seriesoffan, påpekas det. Så orsaken till litteraturens eventuella kris lär vi alltså få söka i annat än tidsbrist.


På scenen finns några stubbar klädda i aluminiumfolie, samt ett dreamteam som excellerar i det heilbornska, lakoniska tonfallet: Kristiina Viiala, som förgyllt flera av Heiborns tidigare verk med sin obetalbart torra komik, och den till synes lika hemtame Ludvig Daae i blond rufskalufs och brun plyschkostym. Här finns också det samkörda radarparet Lisen Rosell, klädd som tolstojsk fan-girl i t-shirt med idoltryck, och Amanda Apetrea i ryssinspirerad långskjorta och läderstövlar.


De iscensätter alltså inte Anna Karenina. Alls inte. Utan tar avstamp i den klassiska tegelstensromanen. Resonerar, drar anekdoter och reflekterar. Dansar lite till dämpad musik av Heilborns mångåriga samarbetspartner Kim Hiorthøy och bockar av aktualiteter som klimatfrågan och utvecklingen i Ryssland. Blandar upp med Tolstoj-trivia.

Romanen utnyttjas således som språngbräda till en intelligent och filosofiskt eftertänksam diskussion där scener och rörelser inte nödvändigtvis leder dit de skulle ha kunnat leda, och förgrenar sig i olika spår. Ungefär som Tolstojs berättarteknik.

Gunilla Heilborn, som har svart bälte i att ta avstamp i saker och ting för att spinna ut i något helt annat, håller således snyggt kontakten med sin inspirationskälla. Men precis som Tolstojs väldigt komplexa roman är föreställningen helt omöjlig att göra en kort sammanfattning av. Den är dock väldigt, väldigt rolig.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.