Men vart tog pjäsen vägen?
Claes Wahlin ser en alltför reducerad Hamlet på Dramaten
Publicerad 2019-02-10
Ur led är tiden, frestas jag att citera, eftersom den teaterpublik som kan sina klassiker krymper säsong för säsong. Varje regissör som tar sig an , som i detta fall, Shakespeare, måste ta hänsyn till vad de tror utgör publikens kunskaper om verket. Detta trots att Hamlet är en figur som i likhet med Faust eller Don Juan lever ett liv utanför de texter där de en gång föddes.
På Dramatens stora scen är det mörkt. Över hela scenen reser sig en bred, svart trappa uppåt i fonden. Klädsnittet är modernt, övervägande svart, vitt, och grått. Framför och i trappan pågår hela spelet. Nu är det långt från hela dramat som spelas. Visserligen stryker man ofta, i scener som gravgrävarnas, tar bort pantomimen innan spelet-i-spelet, eller kortar ner monologerna. Men jag minns en uppsättning av Peter Hall som spelade hela texten: fyra och en halv timme i ett rasande tempo.
På Dramaten har man strukit till den grad att de enda personer som får konturer är, i första hand, Hamlet och Claudius, i andra hand Polonius och Gertrude och möjligen Ofelia. Horatio eller Laertes blir i princip obegripliga för den som inte kan pjäsen.
Dramatens Hamlet handlar om Hamlet, om hans existentiella grubbel som väcks av en förtvivlan utifrån vad som händer runt omkring honom; mord, incest (och krig, men Fortinbras är som vanligt struken) och allt vad det nu är. Adam Lundgren gör en elegant prestation med sina kast mellan iver och iakttagande, mellan handling och reflektion. All heder åt honom. Ulf Peter Hallbergs moderna blankvers flyter lätt, vilket gäller hela ensemblen med undantag för några av de yngre.
Denne Hamlet talar helst till publiken, inte för sig själv, som vill regissör Sofia Jupither hålla kvar en läsardimension av pjäsen. Detta låter sig visst göras, men när resten av dramat är så reducerat så blir sammanhanget för Hamlets tvivel och grubbel en smula abstrakt, liksom fritt svävande.
Frågorna kring de olika personernas dilemman som pjäsen ställer men sällan besvarar, är mer eller mindre borta. Att besvara frågor som att Gertrude trots allt ångrar sig, är ju ännu en reduktion. Vart tog pjäsen vägen? En stor del av styrkan i tragedin om Hamlet är att den tvingar publiken att ställa frågor, fler och andra frågor än de som väcks i Hamlets monologer.
Vad hjälper då att Gerhard Hoberstorfers Claudius är som en sockerdragerad ondska, eller att Thérèse Brunnanders Gertrude kan förtvivla så snyggt och övergiven? När Karin Franz Körlofs Ofelia efter att en smula tafatt försökt med lite tonårstrots sedan går och dränker sig inför Gertrudes ögon, så är det ingen förklaring till självmordet, snarare ett sätt att undvika oklarheter i pjäsen.
Men det är just oklarheterna, alla hål i denna tragediernas tragedi som måste sättas i scen. Annars är det inte bara tiden som är ur led.