En triumf för teatern

Publicerad 2016-09-02

Amelie Björck ser en lyckad Hedda Gabler på Dramaten

Ur Dramatens uppsättning ”Hedda Gabler”.

För att anknyta till den avklingande Bergmanfestivalen kan man säga att Hedda Gablers öde liknar den sceniska Bergmanmodern Annas. Båda är livshungriga högre stånds-flickor som stängs in i trista äktenskap. Det är bara det att Hedda Gabler saknar det som får Anna att hålla ut: ”Den goda viljan”.

Hedda är inte beredd att uppoffra sig. Inte heller kan hon söka tröst i en hägrande modersroll: hon avskyr när hennes torrboll till make framhåller hennes nya ”frodighet”. Hedda vet vad hon är värd på ett sätt som känns modernt. Det enda som ger henne lättnad är att leka med faderns gamla revolvrar. 

I Anna Petterssons vassa dekonstruktion av Ibsens drama rumsliggörs revolverflickans depression med förödande kraft. Electra Hallmans Hedda agerar helt solitär på scen, medan hennes motspelare existerar enbart på en fondskärm – verkliga men ändå i en overklig bubbla.

På skärmen syns en överbelamrad salong i 1880-talsstil likt ett levande stilleben. Det är där de utmärkta skådespelarna från Nationaltheatret i Oslo håller hov, denna triad av män som vill bolla med Hedda: maken Jörgen Tesman (Mattis Herman Nyquist), assessor Brack (Kim Haugen) som vill tvinga sig till en familjär ”trekant” och Eilert Lövholm (Eindride Eidsvold), Heddas forna drömkavaljer och Tesmans konkurrent om professorstiteln.

Redan hos Ibsen fungerar Hedda som handlingens regissör då hon uttråkat framkallar tragedins förlopp genom att manipulera och ljuga. I Anna Petterssons uppsättning regisserar hon än mer handgripligt. Med fjärrkontroll kan hon snabbspola männens långdragna utläggningar så att de struttar omkring likt äggsjukt pipande hönor.

Men så hakar det upp sig. Männens självgoda ansikten växer på duken, eller deras svartblanka skor fyller fonden i ett slags hovsam homosocial dans, medan Hedda som på en gång äcklas och vill vara med blir till en osedd docka på golvet.

Det var länge sedan jag bevittnade en fräschare användning av filmteknik på teatern än denna, signerad Pettersson och Jan Lundberg. Allt det som driver Heddas förstörelselust – hennes klaustrofobi, utanförskap och verklighetslängtan – träder fram med tekniken som tolkningsbärande instrument.

Electra Hallmans tajming i förhållande till det förinspelade skärmskådespelet är perfekt och hennes underskönt isögda leda lyckas bli på en gång infernalisk och rörande. Gång på gång skjuter hon skarpt mot patriarkatet, som varje gång reser sig. Hon själv däremot får i denna version aldrig dö, nej, leksakssnurran fortsätter snurra i hennes fängelse. Kvällen bjuder alltså på en tragisk analys ur feministiskt perspektiv. Därtill en hårt paketerad triumf för teatern.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln