Livet i politiken rena skandalkarusellen
Att vara och inte vara Anna Lindhs pressekreterare
Publicerad 2022-01-14
Dramaturgerna har bråda dagar nu när böcker omvandlas till dramatik i parti och minut. Fast Eva Franchell hade redan gjort en del av jobbet med Väninnan: hennes insiders-bok om åren som pressekreterare och vän till Anna Lindh är full av effektiva repliker. Marie Persson Hedenius arbete med texten visar snarast hur svårt det är att döda darlings. Teaterversionen är på många sätt lyckad – men den är på tok för lång.
Politik kan vara tråkigt men kvällens första akt är en karusell. Efter en kort landning i traumat, det brutala mordet bland klädställningarna på NK 2003, får Franchell i Moa Siléns jordnära gestaltning, hjälp att börja om av fyra fantasiväninnor i färgglada kavajer. Inte fastna i tragedin, utan börja sin berättelse 1994 då hon blev den dåvarande miljöministern Lindhs pressekreterare.
Att dela upp en monologtext på flera skådespelare är ett väl utprövat grepp och här fungerar det fint. Väninnorna blir de stöttande röster Franchell tycks ha saknat i sitt efteråt, som påminner henne om att djupandas. Men framför allt blir de illustra medaktörer som ger minnesscenerna dynamik.
Vivian Cardinal, Angela Kovács, Anita Nyman och Bahareh Razekh turas om att vara Franchells make och barn när mamma Eva packar väskan för ännu ett toppmöte. De spelar också Ingvar, Mona, Göran, Pär (Nutte), Laila – och Anna. Thomas (Bodström) är en Kendocka som bedårar Göran så ögonen tindrar. Det är fartigt och kul.
Politikerna omnämns korridorsvant med förnamn och 90-talets politiska spel virvlar förbi: EU-val, Tobleroneskandal, Kyotoavtal och Balkankrig. Anna Lindh upphöjs till utrikesminister – och Franchell följer lojalt och nyfiket med. ”Lediga” dagar sitter hon med jobbtelefonen i örat under julpysslet med barnen. Yrkeskvinnans livspussel är ett tema, ränkspelet mellan sosseministrar ett annat. Mötesbordet sluttar symboliskt. Vem äger vilken fråga, vem får vilken budget, vem hängs ut? Vänskapen skildras också, men hade kunnat ta större plats.
Dennis Sandins regi, som lekfullt låter Franchell-barnens glasstrutar förvandlas till pressmikrofoner, håller länge liv i framställningen. Under andra akten börjar orken ändå tryta: ännu, en resa, en skandal, ett möte.
När tragedin trär svarta kavajer utanpå de färgglada är energin sedan länge på upphällningen. Det finns dåligt med kraft kvar att investera i Franchells utsatthet efter sin fantastiska väninnas död. Kanske precis som i verkligheten.
