Magisk realism

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-18

TOVE ELLEFSEN LYSANDER ser Moskva svänga i Bulgakovs Mästaren och Margarita

Ingvar Hirdwall och Jakob Eklund i ”Mästaren och Margarita”.

Vad gör Ale Möller Band i Stalins Moskva? Det är inte alldeles glasklart faktiskt. Men efter gårdagens premiär på Bulgakovs Mästaren och Margarita i en lika skicklig som smidig nydramatisering av Suzanne Marko och regissören Leif Stinnerbom är det bara att konstatera att världsmusiken inte är främmande för något, inte heller för att lyfta den kollision mellan social realism och magisk fantasi som är det en gång så kontroversiella grundtemat i Bulgakovs stora roman från 1940.

Här avlägger Satan själv ett besök i Stalins Moskva och ställer till det för såväl kulturbyråkrater som dårhuspatienter. Och när Satan är i farten svänger det på scenen! Jakob Eklund är utomordentlig som Woland, professor i svart magi som blir så kraftigt irriterad när såväl hans egen som Jesus existens förnekas, att han ser till att författarföreningens ordförande förlorar huvudet medan en framstående socialrealistisk poet hamnar på dårhus.

Sven Ahlström är lysande där han pratar sig rakt in i tvångströjan. Om Pilatus dessutom. Har man hört på maken! Satan assisteras på det mest eleganta sätt av Bergljót Árnadóttirs läckert klösande katt, Per Sandbergs klotrunda Azazello och Rolf Lydahls iskalla Fagot.

Mästaren och Margarita är teater där titelrollen först dyker upp på scen efter en dryg timme. Philip Zandén gör ett precist porträtt av det helgonförklarade författargeniet, en bruten konstnär som räddas av sin Margarita, Frida Westerdahl. Men Woland är motorn här, tillsammans med sitt gäng av fräcka anarkister.

Ryssen Ljubimov som på sin tid regisserade Mästaren och Margarita på Dramaten kom själv från en teater som tänjde censurens gränser och som fortfarande hade kontakter bakåt till den av Stalin förbjudna konstruktivismen.

I dag är det som om tidsavståndet har gjort texten mera abstrakt. På Stadsteatern löser bilden av Moskva upp sig i Lars Lerins bleka akvarellfonder och Peter Holms scenografi liknar mest en ful och ineffektiv byggställning.

Men Mästaren och Margarita är fortfarande en maffig historia som kan konsten att bära upp ett häftigt skådespeleri. Och musiken kanske inte är självklar, men nog svänger det om den.

Tove Ellefsen Lysander

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.