Den bittra hemmafrun en gång till

På Dramaten förvaltas inte Kristina Sandbergs romaner

Publicerad 2020-10-18

Ellen Jelinek, Hannes Meidal och Omid Khansari på Dramaten i ”Maj” efter Kristina Sandbergs romantrilogi.

Det är en mycket märklig idé att försöka förvandla Kristina Sandbergs hyllade romantrilogi om husmodern Maj till teater. Det som är så unikt med Sandbergs romanprojekt – Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris – är ju nämligen att det liv som skildras, med teatermått mätt, är tämligen odramatiskt. Poängen med romansviten är alla de små detaljerna. Hur varje hemmafruliv sätts samman av en miljon små omsorgshandlingar och orostankar, i stund efter stund. Romansviten vinner sin hypnotiska effekt genom en minutiös beskrivning av varje snuten näsa, varje torkad yta, varje fjällad gädda. Varje dags mirakulösa genomförande.

Feministiska teoretiker har lyft fram just detaljens och mikrorelationernas betydelse i skildringen av kvinnoliv – detta till skillnad från vad Donna Haraway kallat den manliga ”prick storyn” om erövring och utveckling. Men hur skapa en detaljernas teater, frigjord från konstformens förväntan på handling och konflikt? Kanske skulle det gå att hitta en experimentell form för detta. När Dramaten i stället tar sig an materialet med traditionella medel blir resultatet faktiskt ganska sövande.


Det breda scenrummet går i beige funkis: på golvet parkett, på sidorna praktiska hyllor, längst fram en ränna (à la sopnedkast) dit förbrukad rekvisita kan förpassas. Till melankolisk pianomusik utspelar sig i detta rum ett antal sekvenser ur Majs liv, destillerade ur romansvitens myller. Det tafatta mötet med den halvalkoholiserade grubblaren Tomas. Scener ur livet vid hans sida genom olika familjeekonomiska konjunkturer och lägenheter. Handhavandet av man, hushåll och barn, bjudning efter bjudning. Majs inbundenhet och enstaka skratt. Allt i mycket lugn takt.


Ensemblen är utmärkt, från Ellen Jelineks ganska blanka Maj, till Hannes Meidals lufsigt rörande Tomas och Kicki Brambergs snörpiga svärmor. Gunnel Fred gör ett fint porträtt av dottern Anita; hennes groteska storlek i barnrollen blir en effekt i sig – barn tar stor plats med sina påträngande frågor.

Det som är tråkigt är att hushållsarbetet här så entydigt framställs som Majs sätt att skyla över emotionella tomhetskänslor och hämmad kreativitet. Borta är Sandberg-svitens öppna fråga om vad lycka egentligen är. Kan omsorgen om detaljerna vara ett kärlekens alternativa språk? Kan en lyckad sås faktiskt generera sann tillfredsställelse?

På Dramatens scen är det den bittra hemmafru vi redan känner så väl som ännu en gång tar gestalt. Ett förfelat kvinnoliv i ett utdraget martyrium.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.