Vad som döljs i en hipsters moral
Ordning och reda håller kvinnan i köket?
Publicerad 2022-01-21
Medan scenen Hipp byggs om i Malmö befinner vi oss i en repetitionslokal riggad som Johans och Johannas hipsterlägenhet på Möllevången. Här är allting rätt. Kompisparet är också hipsters kring 30 och en tävlar med sina ljus och lyktaintressen för grymma tjeckiska leranimatörer från 70-talet och hemmakokta grisbuljonger och mixar med delade och noggrant bevakade schyssta värderingar. Det hela är ganska välbekant och skrattretande och att det utspelar sig mellan Kaffebaren och Rex i Malmö förändrar inte saken.
Det gör däremot Johannas ansökan till Kunstakademin i Köpenhamn. Johan gömmer med en gång undan antagningsbeskedet. När Johanna målar ser hon inte honom. Konsten är hans rival och måste utplånas.
Begreppet gaslighting är hämtat från en pjäs som skrevs 1938 av Patrick Hamilton och handlar om att medvetet och systematiskt bryta ner en annan människas verklighetsbild. I pjäsen som blev film med Ingrid Bergman och Charles Boyer 1944 manipulerar mannen sin hustru för att komma åt hennes pengar. I Gasljus: Malmö vill Johan få sin flickvän att ge upp tankarna på konsten och Köpenhamn och stanna kvar hemma hos honom.
Scenerna i lägenheten flyter över i varandra, mer filmiskt än på film. Det ljusnar, det mörknar, personerna finns där, är borta. En overklighetskänsla i tid smyger sig på. Nyss stojade paren vilt över köksbordet, nu är det helt ensamt.
Det är inte på grund av skådespelarna som det blir lite fyrkantigt på scen. Problemet är regissören Johan Hanses och Jonas Åkessons koncept som konstnärligt väger så tungt på ljudbilden. Via utplacerade mikrofoner på scen och med 3D-ljud i hörlurarna följer publiken Johannas subjektiva ljudbild. En innovation på teatern men samtidigt en ganska begränsande sådan som upplevelse. Mycket hellre hade jag följt scenens drivna samspel direkt.
Sanne Ahlqvist Boltes högljutt offensiva feminist och Johannes Wanselow som hennes outgoing partner sprakar och skapar färg och glans kring Elle Karin Bergenruds mer och mer plågade hukande gestalt. I Viktor Nyström Skölds korrekte Johan finns det något djupt nedtryckt och aggressivt.
Hipsterstilen må dölja klass men det är knappast en tillfällighet i en text av Henrik Bromander att det är kroppsarbetaren Johan som plockar undan och puffar soffkuddar i hemmet. Han vill ha ordning och reda, inte konst och bohemeri. I slutscenen har Johanna övertagit hans beteende med ett inåtvänt leende. En kuvad kvinna är en lycklig kvinna, också på lätt vänsterpolitiska Möllan i Malmö?
