Saknad aldrig glömd
Sorgespel efter en kosmisk katastrof
Publicerad 2021-08-28
Dramaten öppnar för publik igen med en smärre big bang för ett teaterliv som länge befunnit sig i solförmörkelse. Inte ens under normala omständigheter är vi bortskämda med fransk teater i Sverige, så när den fransk-vietnamesiska regissören och dramatikern Caroline Guiela Nguyen med sitt kompani Les Hommes Approximatifs nu gästar Stockholm är det onekligen rätt fantastiskt.
Styrkan i detta gästspel, Fraternity – a fantastic tale som stycket tituleras internationellt, är just den fantastiska berättelsen. En futuristisk, existentiell scifi-dystopi som, utan att spoila för mycket, kan ge associationer till filmer som Interstellar.
På Dramatens lilla scen har ett kriscenter för läkande och tröst byggts upp. Ett ljust, realistiskt rum med bord, plaststolar och bildskärmar, där en grupp människor kämpar med sorgen och saknaden efter sina anhöriga efter att en kataklystisk solförmörkelse utplånat hälften av jordens befolkning.
Från ett inspelningsbås laddar de upp hjärtskärande videohälsningar till sina saknade via satellit, i hopp om att få kontakt. På en bildskärm återberättas också historien, som från en annan tidsdimension, av ett par äldre skådespelare samtidigt som svårigheterna att uthärda sorgen och stödja varandra broderligt hanteras med varierad framgång på scenen.
Rachel, en overallklädd expert från Nasa, kollar med tjatig regelbundenhet av personernas hjärtrytm och uppmuntrar dem att radera minnen av sina anhöriga med hjälp av den mystiska maskinen Memo. Detta eftersom det föreligger en risk att gruppens samlade smärta och deras allt svagare hjärtslag kommer att orsaka kosmisk obalans, som äventyrar hela existensen och möjligheterna till återförening vid nästa solförmörkelse.
Huvudspråket i föreställningen är franska, uppblandat med engelska, och ensemblens mix av amatörer och proffs med olika etnisk bakgrund bidrar även till naturliga inslag av arabiska, vietnamesiska och tamil. Textremsor på engelska och inregisserade simultanöversättningar bringar ordning i kommunikationen under det stundom sceniska kaoset som uppstår. Men eftersom människor i kris sällan uttrycker sig särskilt välrepeterat, kan ojämnheter i skådespeleriet ursäktas med att det skapar genuinitet.
Och med den unga countertenoren Alix Petris överjordiska klagosång och rapptjejerna Saaphyras och Naniis smattrande, emotionella utbrott skapas fina estetiska ljusglimtar i denna förtvivlat utdragna sorgeprocess.
