Komedi om teaterns fram- och baksidor

En sprudlande kavalkad av Staffan Valdemar Holm

Uppdaterad 2022-04-29 | Publicerad 2022-04-28

Sven Ahlström, Linus Troedsson och Per Sandberg i Staffan Valdemar Holms ”Månen och de andra planeterna” på Stockholms stadsteater.

”Fy fan! Jag hatar Dramaten!” utbrister den lille pojken Ville, när han skådar nationalscenen från ett panoramafönster i Hammarby sjöstad. ”Det gör vi alla”, försäkrar resten av den exklusivt beigeklädda ensemblen under en lägenhetsvisning på stadsteaterns Klarascen.

Staffan Valdemar Holms Månen och de andra planeterna är ett knippe associativt sammanfogade minipjäser där internskämten står som snärtiga metateaterspön i tiljorna. Här hoppar folk bokstavligen ut genom fönstren från det moderna, medelklassborgerliga dramat och inte ens teaterkritikerna går säkra för parodier.

Den förrförrförra Dramatenchefen svarar själv för den sprudlande regin av sina nyskrivna dramoletter, som alla på ett eller annat vis diskuterar teaterkonsten själv, samtidigt som de galant knyter ihop Holms eget konstnärskap med drösvis av referenser.

Holms mångåriga vapendragare Bente Lykke Møller (scenografi och kostym) och Torben Lendorph (ljus) bidrar till att scen- och kostymbyten inte bara blir många, utan visuellt snitsiga och underhållande.

De tre teatertimmarna mot den rörliga, rostbruna fondväggen är väl tilltagna, men både välkomponerade och roliga. Allt börjar på Capri, där Lennart Jähkels linnekostymerade Axel Munthe dricker apertivo i godan ro med sin apa Billly när friden störs av en våldtäkt.


Introt till KSMB:s ”Jag är ingenting” ligger som ledtrådsspäckat ledmotiv och kopplar likt en avancerad quiz-gåta ihop Italien tematiskt med den tredelade sketchen ”Den nya dramapedagogiken”, som fälls in mellan scenerna och där denna spelglada ensemble går några underbart intensiva ronder med teatertraditionen.

I guldtajts och knivskarp page mässar Ann Petrén som dråpligt demonisk dramapedagog att hennes gråklädda, livrädda teaterelever måste kasta bort Stanislavskij och förpassa det ryska teatersystemet djupt ner i Marianergraven. Sen är det dags för blodtörstig djurbarnteatertolkning av Gösta Berlings saga. Som får så kallade konsekvenser.

På kulturdepartementet måste diverse grannlaga ”incidenter” i såväl kulturvärlden som på själva departementet hanteras och Sven Ahlström är lika rörande rolig som obekväm kulturbyråkrat liksom den gråtande man som personifierar så mycket med sin förtvivlade längtan efter förändring.

Fenomenala komediennen Sandra Huldt dubblerar lika flinkt hon, på teaterskånska i snickarbyxor som kvinnlig präst, och som forskare på snubbar i grupp med hjälp av 66 samsovande fotbollssupportrar.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.