Peace, love och lössläppta 68:or
Väl berättad ”La Bohème” på Göteborgsoperan
Publicerad 2020-02-03
Göteborgsoperans nya uppsättning av Puccinis Bohème är signerad av ett brittiskt team med Max Webster som regissör och Fly Davis som scenograf. De har förflyttat handlingen fram till 1970 och ser bohemgänget som ett slags lössläppta sextioåttor. De politiska ambitionerna verkar dock mycket begränsade, även om det viftas med fredsmärken ibland.
Så kan man ju göra, men då bör man ha litet fler poänger med uppdateringen än Webster och Davis. Här handlar det mest om utanverk och knappt ens det. Historien berättas på vanligt vis även om det är ett strömavbrott, som får Mimi att vilja låna ljus av grannen Rodolfo. Svår att förena med 1970 är tullkontrollen vid Paris stängda stadsport, när bönderna kommer dragande på sina kärror med kött och smör.
Men historien berättas ändå väl, tajmingen fungerar som den ska, vilket det ofta slarvas med i denna opera, där så mycket av vad som händer finns noga inskrivet i partituret. Särskilt lyckad är scenen på Café Momus, när Musetta lägger an på Marcello. Mia Karlsson och Luthando Qave tar ut svängarna ordentligt, sjunger briljant och gör stor show av Puccinis raffinerade musikdramatiska arrangemang.
I Orpha Phelans fina uppsättning i Malmö härom året framstod Mimi som en tjej indragen direkt från gatan utanför operahuset, men så djärvt vågar inte Webster hantera denna lika intagande som dödsmärkta unga flicka. Kerstin Avemo hamnar i det sceniska i en lätt stilisering, framstår inte så 1970-mässig, men med intensiteten i sin sopran utvecklar Avemo ändå underbar emotionell expressivitet. Nya zeeländaren Thomas Atkins matchar henne som Rodolfo med frisk tenorbrio men utan att lyckas göra den unge poeten till någon intressantare figur. Är han verkligen en äkta diktare? Troligen inte.
Henning von Schulmans filosof Coline och Anton Ljungqvists musiker Schaunard kompletterar bohemgänget.
I orkesterdiket leder Karen Kamensek operaorkestern till ett genomgående klart och distinkt musicerande, även om det saknas passion här och var. Särskilt den så berömda scenen i första akten, där det tänder mellan Mimi och Rodolfo blir med förlov en smula seg, vilket inte beror på sångarna. Det känns snarare som om dirigent och orkester försöker hålla dem tillbaka, när känslorna börjar flöda. Nog vill vi att orkestern ska driva på.
