Kräver denna pjäs en brottsutredning?

Småkul, inte mer, på Dramaten med Mattias Anderssons Nordic crime

Publicerad 2022-09-09

Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Lena Endre, Nemanja Stojanović, Jakob Eklund och Nina Zanjani i ”Nordic crime” på Dramaten.

Om man får tro mediernas, kulturkrigarnas och diverse politikers verklighetsframställningar, så har allmänheten ett enormt intresse för brott och straff. Även Dramatenchefen Mattias Andersson verkar okritiskt övertygad om ämnets popularitet. Själva premissen för hans nya uppsättning Nordic crime bygger nämligen på en föreställning om att varenda människa älskar att kolla polisserier på tv och att frossa i brott. Varpå detta automatiskt behöver studeras på teatern.

Efter att ha sett Nordic crime är jag ännu mindre övertygad än innan om Anderssons konstnärliga skäl att placera tv-seriepoliser på teaterscenen. Men jag kan absolut förstå de kommersiella.

Scenografen Ulla Kassius har skapat en gråtonad, simultan scenografi som samtidigt är brottsplats och spelplats för polisers vardagsdramatik. Om man skulle vilja förminska ensemblens teatergärningar kunde man kalla dem alla ”kända från tv-deckare”. Deras rollfigurer heter också som välbekanta tv-snutar.


Bäddat för flera fiktions- och metalager alltså, och väldigt typiskt Andersson som än en gång värmer på sitt beprövade paradrecept och remixar dokumentärt material — här tre autentiska brottsfall — med egna ord och lånta kulturella fjädrar.

Intill numrerad rekvisita som jordhögar, tillhyggen och annat bevismaterial pågår ett morgonmöte i ett fikarum i ett polishus. Situationen är misstänkt lik en teaterrepetition när skådespelarna läser högt ur förhörsprotokoll och kommenterar: ”Ska vi verkligen göra det här?” ”Ja, det är ledningen som bestämt.” På scenen sitter även statister och beskådar det hela på tv-skärm, så konceptet är, ja, oerhört övertydligt.

”Sex polisroller söker ett fall”, hade säkert Pirandello kallat denna pjäs. Själv skulle jag vilja påminna om vikten av en författare, för jag tror att manuset är boven som gör att det här dramat fastnar i ett så trögt sökande, trots sin extremt kompetenta ensemble och trots Anderssons säkerligen genuina vilja att diskutera såväl brott som förlåtelse.


Men för all del, leken med deckarklyschorna såklart lite småkul. Särskilt Krister Henrikssons ”Kurt” som är fast i 90-talet när man fick röka i polishuset — och på teatern. Att Jakob Eklund däremot inte säger ”vafan” en enda gång lägger jag fram som huvudbevis för denna uppsättnings brist på humor. I stället får han spela klyschan ”deppig polis med ptsd” och förmodligen är det därför (?) han begår Agamemnon-brottet att impulsivt döda ett (heligt) rådjur.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.