Tröttheten förvandlad till avslappnad teater
Konstnärliga gäspningar inför öppen ridå
Publicerad 2021-04-26
Bakom ett dimmigt plastförhänge rör sig två trötta figurer lite tafatt till musik. Strax kommer de fram genom skynket, som vore den bakre delen av scenen en byggarbetsplats, stängd för oönskad renovering. Den ena skådespelaren (Josefin Ankarberg) ger strax upp dansen. För trött. Den andra (Sofia Rönnegård) försöker peppa, men också hon ger strax upp. Båda är klädda i lager på lager, som om värmen är avstängd för att teatern saknar pengar.
Framme på scengolvet släpar de fram en soffa, halvligger i den och undrar varför de måste göra något. Men eftersom det finns en publik borde de spela teater, resonerar de, men orkar inte riktigt. Ankarberg menar att I väntan på Godot är för lång, men att nämna Beckett är också att erinra om en dramatiker som gjorde tröttheten till estetik.
I programbladet nämns att det finns en politisk dimension av tröttheten, samhällets prestationsideologi som söker övertyga medborgarna om att det är denna som leder till lycka. Trötthet är dess motsats, olycka och utanförskap. Man citerar definitionen på trötthet ur Svenska Akademiens ordlista: ”som inte orkar utföra (mycket mer) arbete utan är i behov av vila, jmf medtagen matt”. Utifrån den definitionen är pjäsen konstruerad.
En rad tröttande fenomen glider förbi och kommenteras för att avfärdas med en gäspning. Gamarna från Disneys Djungelboken parodieras: Hitt’ på nåt. Men man tröttnar, liksom på dammsugning och Donald Trump som domderar i en kastrull. Det krävs många kuddar och filtar för att tysta honom. Man pratar om sömn, dröm och olust att vakna. Man somnar, suckar och räknar får. Wikipediakunskaper om tröttheten refereras. Man orkade väl inte gå djupare.
Som vanligt på moment:teater är publiktilltalet avslappnat och familjärt. Uppenbarligen är man alldeles för matt för att ta steget från själva tröttheten, till dess estetik, ett ord som inte definieras i programbladet. Ambitionen är att låta publikens trötthet på den frånvarande teatern speglas på scenen, rimligen en alldeles objektiv känsla som delas med resten av landets teatrar och dess publik.
Man nämner Stendhals syndrom, den sjukdom som uppstår av överväldigande konstupplevelser. I dessa teaterreducerade tider är risken att drabbas av det syndromet obefintlig. Men, vill en smula tröttsam pjäs säga, hellre det, än den utmattning som nu försatt en betydande del av kulturlivet i en letargi av dramatiska mått.
