Misär vid Mississippi
Claes Wahlin ser en samspelad Swede Hollow på Dramaten
Publicerad 2017-11-10
Den dalgång inte långt från Mississippi som från mitten av 1800-talet kallades Swede hollow och som är platsen där svenska immigranter kämpade för sitt nya liv, har på Elverkets scen blivit vad som kan se ut som en lekplats konstruerad av en anarkist. Ljusa träspångar med ett slags gatubelysning löper kors och tvärs över det mörkbeiga tyggolvet. Några plattformar, en stege rakt upp i himlen i mitten och enstaka räcken bildar spelplats. Mellan dessa utlagda furubräder sitter publiken på kuddar i samma mörkbeiga färg som golvet. Två orglar ryms också bland brädorna.
Med dragspelsmusik inleds Alexander Mørk-Eidems transponering av Ola Larsmos roman. Här finns inte Larsmos ambition att med saklig inlevelse redogöra för familjen Klars öden i den amerikanska misären där död, fattigdom och sjukdom knappast gav utrymme för någon munterhet eller dansmusik, annat än någon enstaka solig söndagseftermiddag.
Som teater får vi ett antal av de berättelser som återfinns i romanen, men framförandet skiljer sig radikalt. Romanens berättarröst är här utspridd bland skådespelarna som smidigt glider mellan att berätta och agera. De balanserar fram och tillbaka över den vida träkonstruktionen, flera av skådespelarna har flera roller, men för den som har läst romanen sker glidningarna mellan scener och personer klart och tydligt.
Vi möter här således inte romanens ordkarga, mot smuts och annat elände kämpande invandrare i ett främmande land. Lojaliteten är mot berättandet, ett slags underhållande lektion om hur det var när det begav sig. Detta utan att belamra vare sig scenen eller historien med att söka gestalta alla de fysiska eller psykiska umbäranden som inrangerar romanen i en lång tradition av svenska eländesskildringar. Man kunde ju mycket väl tänka sig en teaterversion med små, trånga och mörka utrymmen där orden ersätts av kropparnas språk.
Liksom med Våra drömmars stad på Stockholms stadsteater (en annan historia om fattiga arbetare från förra seklet), så kan man en smula drastiskt konstatera att gårdagens högst verkliga elände har blivit dagens smärtfria underhållning.
Tack vare en samspelad ensemble flyter dessa tre dryga timmar bra, även om man kanske kunde stryka några scener mot slutet. Tanja Lorentzons kämpande Anna, Peter Engmans kraftfulla Gustaf, Nour El-Refais bortlängtande Ellen eller Marie Richardssons lika sköra som spotska Elisabeth är de som tillsammans med Michael Jonssons skarpa (och viga) Leonard, gör störst avtryck i denna lite annorlunda form av berättarteater.
