Blodet sprutar i brutalt antikmaraton

Cecilia Djurberg besöker festivalen Theatertreffen i Berlin

Uppdaterad 2019-05-24 | Publicerad 2019-05-18

”Dionysis Stadt” – en 9,5 timme lång och underhållande teaterföreställning.

Till Theatertreffen i Berlin åker gärna svenska scenkonstnärer för att inspireras. Därför är det inte en liten sak att två av årets tio juryutvalda, tyskspråkiga produktioner har svensk koppling.

Europas mest prestigefyllda teaterfestival invigdes i år med Burgtheaters Hotel Strindberg som spelades under förra årets Bergmanfestival på Dramaten. Bergmans dämoner speglade sig också i den exklusiva långversion av Anna Bergmanns blöta, blänkande iscensättning av Persona som här framfördes på både tyska och svenska. Så det är välförtjänt kredd åt det konstnärligt lyckade samarbetet mellan Deutsches Theater Berlin och Malmö stadsteater att bjudas in till Theatertreffen.


Årets teaterfest i Berlin vittnar också om att videotrenden fortfarande är stark på tyska scener. Likaså de omfattande scenografibyggena och inslagen av vatten, kladd och smet på scenen — som väl är att betrakta som tysk teaterkonvention i dag.
Krig, kapitalism, klimatet och vår förvirrade samtid står på agendan. Allt är politiskt, filosofiskt och samtidigt kommenterande om vad scenkonst är och kan vara.

”När samtalet tystnar kollapsar den offentliga sfären” förkunnar teatergruppen She She Pop, med poängen att ju mindre delaktiga i det kollektiva samtalet, desto mer egoistiska individer. Deras interaktiva Oratorium är ett estetiskt enkelt men intelligent, brechtianskt lärostycke om pengar och ekonomisk makt - där publiken delas in utifrån socioekonomisk tillhörighet och tilldelas repliker för att delta i körverket.


Flera av regissörerna i årets program hör till den yngre generationen och den mest ambitiösa, galna och krävande av dessa är Christopher Rüping. Hans 9,5 timme långa Dionysos Stadt är ett brutalt men underhållande antikmaraton i fyra delar med olika tonart och spelstilar. Och högst samtida. Prometheus är fjättrad i en korg högt över scenen och hålls ansvarig för att ha gett människan elden, teknologin och vetenskapen som hon sedan missbrukat för att starta krig.

Orestien blir en modern såpopera med stagediving, nakenchocker, hinkvis med blod och videonärbilder. Publiken bjuds på ouzo under Elektras bröllopsfest och när en lampa lyser grönt får alla nikotinister komma upp och ta ett bloss i rökrutan på scenen.

I slutet av detta mastodontverk, som är lika vansinnigt som det låter, spelar satyrerna existentiell fotboll i antika platåskor. Det är verkligen en syn för gudarna. Samtidigt med det seriösa budskapet att människan måste göra slut med gudarna, sluta skylla ifrån sig på högre makter eller annat, och ta ansvar för mänsklighetens existens på jorden.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.