Från solvarmt orange till kärlekens blodigt röda

Dragqueens tar över Kameliadamen på Riksteatern

Publicerad 2023-01-22

Jakob Eklund och Jacob Ericsson i Sunil Munshis variation på Alexandre Dumas d y:s ”Kameliadamen” på Riksteatern.

Tajmingen kunde knappast vara bättre för premiären av Sunil Munshis nytolkning av Kameliadamen. På ett tragiskt vis. För samtidigt som sverigedemokratiska attacker på sagostunder med dragqueens fortsatt debatteras, förvandlas Alexandre Dumas d y:s tragiska titelperson till dragqueen på Riksteatern, och hennes älskare till fotbollsfarsa i garderoben.

Lika vanligt som crossdressing varit på teatern ända sedan antiken, är det i dag också vardagsmat att göra såna här ordentliga omskrivningar, eller ”överskrivningar”, av klassiker där enbart titeln och plottens skelett återstår.

På Riksteatern blir så originalets kurtisan Marguerite till en Marcus, som i sin tur förvandlar sig till burleskartisten Kameliadamen i full drag om kvällarna. Hennes entourage och sugardaddies från Dumas roman- och teaterförlagor, och Verdis La traviata, har prioriterats bort i detta reducerade triangeldrama. Här får budskapet betoningen att kärlek är kärlek, oavsett kostymering, och att livet kan vara nog komplicerat utan omvärldens dömande blickar.

Pjäsen, och den dödsdömda kärleksrelationen, inleds på akuten efter att Kamelia-Marcus har räddat Andreas som berusad klivit rakt ut i gatan och blivit påkörd. Stiliserade neonljusprojektioner skapar sömlösa scenbyten, från kliniskt vitt till burleskklubbens spralligt rosa. Känslor går från solvarmt orange till kärlekens blodigt röda.

På smygpremiären i Hallunda verkar Jacob Ericksson dock ännu inte helt varm i Kameliadamens paljetter, och framför allt inte alls bekväm i högklackat. Efter en första akt som stapplar fram likt Bambi på hal is på det lacksvarta scengolvet värms dock rollspelet så småningom upp mellan Jacob Ericksson och Jakob Eklund, som spelar den gifte, antideppknaprande Andreas. ”Smygisen”, som Marcus kallar honom.

Evamaria Björk gör Andreas fru Katarina till ett under av förståelse, som sammanbitet vädjar till den (här i lungcancer) döende Kameliadamen att inte ta hennes man från sin familj. Hustruns roll hade däremot gärna kunnat få fördjupas mer i manuset, för här saknas drama kring själva avslöjandet av makens affär.

Men på det hela taget är detta en fin och, mot vår politiska samtid betraktat, högst relevant nytolkning som säkerligen kommer hitta mer nerv i spelet när alla paljetter lagt sig till rätta. Haters gonna hate, som kidsen säger, medan andra nog kommer fälla en tår när denna dragqueens historia avslutas med — en sagostund.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.