Ondskefulla sexknarkare i svartsynt drama
Publicerad 2015-02-09
Heiner Müller lyckas hålla det enformiga borta med ny dynamik
Det kostymsnygga medelålders paret i en gravlikt grå scenografi hade lika gärna kunnat signalera Norén-drama om ett förlorat eller aldrig tillkommet barn. Golvet är täckt av förgänglighetens aska just som brukligt är i sådana fall.
Jag hade kanske väntat mig något trashigare när Heiner Müller, Bert Brechts punkigare lillebror i tysk teaterhistoria, står för manus. Men i och för sig motsvarar noll-tiden eller all-tiden hans scenanvisning: ”Salong före franska revolutionen / Bunker efter tredje världskriget”.
Det är kanske mindre märkligt än det först ter sig att brötige Müller tog upp fransmannen Choderlos de Laclos gamla brevroman som vi mött i kostymfilmen Farligt begär med John Malkovich och Glenn Close. Det är inte perukerna och erotiken som lockar, inte ens maktspelet mellan kontrahenterna, Greve Valmont och Markisinnan de Merteuil. Det är det svarta hålet som suger och drar. Den slukande bristen på mening som för dramats två sexmissbrukare bara kan fyllas med ännu ett nedlagt offer som låter sina hinnor gnidas till anonym extas.
Den fullkomliga svartsynen hade kunnat enforma dramat. Men Müllers idé, att låta de två spela upp erövringsscenerna, ibland i rollen av den andra, ibland som offret, ger en ny dynamik.
Detta plus det ekvilibristiska språket, sprinklat med njutningsfullt poetiska omskrivningar av allehanda snusk och perversiteter, håller mer än väl för enaktsformatet. När Markisinnan bjuder ut sin guddotter kontrar Greven att bytet är för lätt: ”Hon kommer att kasta sig på dolken innan jag hunnit dra den.”
Det svarta hålet som här matas med ett radband av elakheter är detsamma som Beckett kände så väl, han som sa att ”kvinnan föder gränsle över graven”. Absurdismen är allvarets ständiga sekreterare. Sexualiteten och konversationen är konstgjord andning.
Fysiskt räcker det med markeringar. Sofia Jupithers regi är klok som inte tillåter några lättköpta åthävor. Det är skarpskuren kraft som gäller för Petronella Barkers markisinna och en lite ömtåligare och mindre övertygad cynism som håller Gerhard Hoberstorfers Valmont levande ännu ett tag. Båda är utmärkta i rollerna som det slags deprimerade och bortom räddning elaka människor som bara ett övermätt spegelsamhälle kan lyfta ur sitt sköte.
