Både här och där i suggestivt dansverk

Drömmar och röda ballonger med Göteborgsoperans danskompani

helskärm

Koreografen Maxine Doyle och scenografen Es Devlin har skapat ett eget underland med Here not Here på Göteborgsoperan. Danskompaniet drar ner sin publik i katakomberna, jagar upp oss på vinden och släpper in oss back stage. Det är underbart; som att kika in i tittskåp där absurdistiska installationer bryts och gör motstånd mot allt rimligt och tråkigt. Minnen och fantasier förkroppsligas genom rörelse, ljud och enstaka föremål. Dessutom har varje station en repertoar. Den som verkligen vill uppleva alla variationer bör alltså se verket flera gånger.

Först möts vi av en rad svartklädda kvinnor och män som vibrerar i en sjukhusliknande källarkorridor. Kanske är de instängda. Dansarna rör sig ömsom synkront, ömsom frikopplat. Energin tränger sig på publiken för att i nästa stund suga de svartklädda mot en kall vägg, där de stelnar. Det är suggestivt och ljuvligt kusligt.

Nästa plats är en drömsk scen vid ett festligt balkongbord, som kan beskrivas som en mix av Alice i underlandet och P.S. Krøyer. Skeendet är indränkt i ett dis, ovan operahusets blottlagda scenmekanik.

Sedan hamnar åskådarna vid en plexiglaslabyrint där två kvinnor i röda klänningar rör sig, liksom i blindo. Alla förväntas röra sig i rummet medan dansarna synes improvisera i och kring de förrädiska väggarna. De utmanar publiken med korta blickar och utfall, närmar sig varandra, sjunker in i sig själva. Mitt i allt svävar en röd ballong. En klockren iscensättning av en lågmäld dröm, kanske om inre fångenskap och längtan bort.

Den starkaste upplevelsen är att kliva ut på stora scenen. Där irrar en man i svart klänning omkring intill en centrerad skreva. Underjorden anas där golvet spricker upp. Dansaren har stark närvaro, och han rör sig i spasmer. I gradängen bakom honom syns ännu en röd ballong, som småningom ”lyfter” en kvinna i blått.

Sprickan i golvet står i centrum för andra akten, då man väljer ett traditionellt upplägg med ensemblen på scen. Element från i vandringen i katakomberna plockas upp och ingår i en gedigen scenkonstberättelse där teman som ensamhet, förlust och rädslor får olika skepnad. Andra akten är utan tvekan genomarbetad, men landar lite stumt i kontrast till den dynamiska inledningen. För det är första akten som ger verklig mersmak. Jag hade gärna klivit in dubbelt så många koreografiska rum i Göteborgsoperans skrymslen och vrår.