Strålande skådespeleri av alla inblandade

Claes Wahlin ser Arthur Millers Häxjakten på Elverket

Uppdaterad 2021-05-27 | Publicerad 2019-09-16

”Häxjakten” på Dramaten.

Häxjakter har präglat ­historien sedan urminnes tider. Föreställningar och vidskepelser som adlas till obevisade sanningar och bryter itu ett samhälle är inget som kan slängas på historiens skräphög. Strukturerna går igen, hur en värdegemenskap eller ideologi hotas när den vänds emot sig själv, när rädslan för att hysa fel uppfattning får alla att ­peka finger, även mot sig själva.

Den omtalade processen i början av 1690-talet i det puritanska samhället Salem, New England, var en av de sista, där åtminstone 25 människor avrättades. När Arthur Miller utifrån den händelsen skrev pjäsen Häxjakten i början av 1950-talet pågick en modern, ökänd process, där Joseph McCarthy och hans hantlangare Roy Cohn sökte fälla så många som möjligt i processen mot kommunister i avdelningen för antiamerikanska aktiviteter, HUAC.


På Elverket möter vi en naken, puritansk scenbild. Ett halvdussin bruna träbänkar, några pallar och en ­hyvelbänk som tjänar som säng, köksbord eller domar­skrank. I fonden en ­gigantisk, rektangulär ljusramp, 432 spotlights riktade mot publiken, men som senare vrider sig så att den ligger horisontellt över scenen.

Alexander Mørk-Eidem har denna gång inte flyttat tid eller plats till mer närliggande koordinater. I stället får de dryga 300 år som har passerat eka genom ­tiden, såsom Miller avsåg. Allt vilar på den stora ensemblen skådespelare från Dramaten och Stadsteatern, en uppgift som de fullföljer med all tänkbar ära ända ut i minsta biroll. 

Svårigheten här är att få replikerna och det allt mer pressade skeendet att övertyga, den ödsliga spelplatsen gör att skådespelarna inte har särskilt mycket att hålla sig i, bokstavligt talat. De kan stå, gå eller sitta. Rekvisitan kan räknas på ena handens fingrar; ett par böcker, några papper, en docka, kanske en domarklubba.


Det är omöjligt att nämna alla prestationer, men Gerhard Hoberstorfers Danforth, viceguvernören som håller i processen, kan utan ord visa hur han tvingas övertyga sig själv i att fortsätta. Mot sig har han Shanti Roneys allt mer desperata Proctor, den som i det längsta håller ut i sanningens namn mot samhällets vanföreställningar. De bådas dödsdans flankeras av sådana som Niklas Falks intensivt gestaltade Corey, en man vars förtvivlan överträffar hans förmåga.

Alldeles ljuvlig är Isabelle Kyeds tjänsteflicka Mary, en roll som vill så väl, men vågar så lite. Hon förkroppsligar hela tragedin med sina ängsliga blickar, med rösten som bryts och som till sist faller till föga. Resten onämnda, men ingen glömd.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.