Michael Haneke

När livets slut går sönder bit för bit

Detta kommer ingen av oss undan

Av: 

Amelie Björck

Marika Lindström och Niklas Falk i Kersti Horns uppsättning av Michael Hanekes ”Amour” på Stockholms stadsteater.
Marika Lindström och Niklas Falk i Kersti Horns uppsättning av Michael Hanekes ”Amour” på Stockholms stadsteater.

TEATER

Hur göra teater av Michael Hanekes på ytan stillsamma film Amour (2012) om ett äldre pars kärlek i livets slutskede? Haneke litar ju så mycket till kameraarbetet. Kameran fångar upp små skiftningar i skådespelarnas ansikten och insisterar på att följa med ända in på toaletten för att skildra det som kan tas ifrån en människa som nyss klarade sig själv.

Regissören Kjersti Horn gör kanske det enda möjliga när hon på stadsteatern låter kameran förbli huvudaktör tätt intill skådespelarna. Det fysiska scenrummet kan i Sven Haraldssons scenografi bara anas: det är som om vi smygtittade in i parets övre medelklasshem genom panoramaväggens tunna gardiner. Genom diset syns det äldre paret (och kameraföraren) röra sig mellan rummen. Men tack vare kameran ser vi samtidigt detaljer som genom en högupplöst kikare.


Projektionerna ovanför scenen visar ungefär det som Hanekes film visar: en vardag där omsorgens små gester och blickar förändras när hustrun Ann i rasande takt förlorar sina förmågor. Mitt i en trivsam frukost får hon en absens och efter en misslyckad operation blir hon halvkroppsförlamad. En tid senare får hon en stroke och blir sängliggande. Maken Georg försöker göra livet drägligt. Marika Lindström och Niklas Falk gör rollerna med yttersta förfining: de hasande förflyttningar när de skippar rullstolen liknar till en början en kärleksfull pardans, men hennes värld krymper och till sist finns bara ett ångestskriande ”Mamma!” kvar.

Även om min skärmtrötta blick motvilligt dras till projektionerna fungerar formen i längden riktigt bra. Teaterkonstens direkthet tonas ner, men dess speciella här-och-nu slår ändå igenom. Regin väljer att följa Georg särskilt nära – det är hans väntan på nästa kris som laddar förloppet. En insisterande bakgrundston, som ibland liknar en kvarnsten i rullning, ger näring åt den jagade känslan: Niklas Falk svettas i nackrufset.

Amour blir de anhörigas drama framför allt. Denna goda make vill finnas där i varje stund, men inte på ett sätt som övervakar; han vill dölja misären för världen (även för dottern!), men behöver samtidigt acceptera hjälp från snälla böggrannen och käcka sjuksystern som gör en gullig tofs: ”nu blir vi fina”. När Ann vägrar öppna munnen för pipmuggen ställs han inför sig själv: vad är han kapabel till, när är döden en befriare?

Minnen och möjliga framtidsscenarion väller upp och stockar sig i bröstet. Jag ser mig om på min medpublik. Detta kommer ingen av oss undan.

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Michael Haneke

Stockholms stadsteater