Hemma hos makarna Macbeth

Alltför ödsligt i maktens blodiga boning

Publicerad 2021-10-05

Sara Ribbenstedt, Hrólfur Saemundsson och korister bland häxor i Verdis ”Macbeth” på Norrlandsoperan.

Några sjungande häxor möter inte publiken när ridån höjer sig några decimeter efter preludiet till Verdis Macbeth Norrlandsoperan. In från en av salongsdörrarna traskar Macbeth och Banco och börjar prata med häxorna. I ridåglipan syns ett blåfärgat dis och några par fötter, förmodligen hör de till häxorna, som i högtalarna uttalar sin spådom om Macbeths framtida kungavärdighet.

Verdi var fascinerad av Shakespeare. Inför Macbeth 1847 (omarbetat 1865, i princip den version som nu framförs) förhörde han sig med experter i London om kostymer, scenografi och scenlösningar, bland annat om hur Bancos vålnad gjordes. Librettot följer pjäsen så nära att det är möjligt att följa operan med Shakespeares text i handen.

När en regissör vill förlägga Macbeth i modern tid, det gäller såväl Shakespeares pjäs som Verdis opera, blir häxorna ett problem. Kari Gravklevs imposanta, träpanelprydda sal med fyra kristallkronor och en modern soffgrupp ger inte mycket utrymme för häxor och andra andeväsen. De skulle kunna vara ett uttryck för hallucinationer hos den med tiden nedbrutne Macbeth, men i den logiken passar inte den första scenen.


I programmet är Macbeth en ”skrivbordsmilitär”, Lady Macbeth en ”frustrerad hemmafru”. Båda söker ett mer givande liv, inklusive barn. Om hon här därför är höggravid, eller om det är ett svar på den klassiska frågan om hur många barn makarna Macbeth hade, är oklart. Skulle Ladyn redan före spådomen sett till att säkra arvsföljden för en drömd drottningstatus?

Sjunga kan de i alla fall. Susanne Levonen som Ladyn har det rätta bettet, en viss råhet i rösten, som Verdi efterlyste (inga söta röster i rollen). Hrólfur Saemundssom som Macbeth gör en vokalt imponerande insats med sin baryton, och både Macduff (Kristoffer Lundin) och Banco (Tapani Plathan) har bra Verdi-röster, allt under Jessica Cottis omsorgsfulla ledning där det finns både bett och en god balans mellan orkesterstämmorna. Barnsolisterna i rollerna som andarna är också sällsynt njutbara.

Om solisterna över lag är av god halt, så är det sceniska spelet onödigt stelt, inte enbart beroende på att sångarna gärna sjunger till salongen i stället för mot varandra. Jag saknar känslan av tilltagande klaustrofobi, av hur samvetet hos Macbeth och Ladyn scen för scen bryter ner dem. Möjligen är scenrummet lite för öppet, lite för stort för vad som i många stycken är ett ganska intimt drama, men med storslagen musik.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.