Åkesson luras med en fejkad folklighet

Jimmie Åkesson bär lånta fjädrar

Socialdemokraterna har nog mer att lära av Tony Blair än av Jeremy Corbyn. Jag ska strax förklara varför.
I veckan kom valanalysen från den fackliga tankesmedjan Katalys. Författarna, Enna Gerin, Niels Stöber och Daniel Suhonen, har gått på djupet i siffror, värderingar och varför så många arbetareväljare gick till Sverigedemokraterna. Daniel Suhonen är även krönikör på Aftonbladets ledarsida. Den mest iögonfallande slutsatsen är att Stefan Löfven borde bli vänsterpopulist och möta högerpopulismen med dess egna metoder. Katalys lyfter fram vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn som förebilder när det gäller att entusiasmera och skapa rätt debatter.

Jag har bara ett problem med analysen: Sanders och Corbyn är förlorare.

Vänstern i både USA och Storbritannien har en historia av att rulla samma sten uppför samma berg bara för att se den ramla ner igen: "Vi är folket och vi är flest. Vi har bäst sånger och starkast organisation. När människor inser hur rätt vi har kommer de att rösta på oss och vi kan förändra detta land i grunden."

Vänsterns ledare är hjältar, dess musiker legender och valförluster magnifika. Men de förändrar sällan samhället. Jag föredrar socialdemokratiska politiker som vinner val.

En historisk katastrof

Katalys har rätt i att Stefan Löfven och den samlade vänstersidan gjorde ett dåligt val, bara drygt 40 procent lade sin röst till vänster. Det är en historisk katastrof. Skärskådar man opinionsutvecklingen ser man att Socialdemokraterna gick in i valåret med ungefär samma väljarstöd partiet sedan fick i september. Det som hände däremellan var att partiledningen under våren och försommaren pratade om invandring, lag och ordning och tiggeri, områden där väljarna litar mer på SD. Följaktligen föll man som en sten. Efter Almedalen började Socialdemokraterna i stället fokusera på välfärden, frågor där väljarna litar på partiet och då gick opinionsstödet upp igen.

Det är lätt att vara efterklok, och Katalys sågning av valstrategin bygger på att vi vet hur det gick. Men en lärdom till nästa gång är kanske att inte prioritera valfrågor där folk helst röstar på andra partier.
Katalys bärande idé är att Stefan Löfven bör gå till vänster. Jag håller med, men en rimlig invändning är att väljarna befinner sig till höger och att ta väljare från Vänsterpartiet är ganska poänglöst.

Vad har då Tony Blair med saken att göra? Jo, han vann val. Tre stycken närmare bestämt och förbättrade arbetsmarknaden och välfärden något oerhört för vanligt folk i Storbritannien. Hans karriär slutade i misslyckande efter att han invaderade Irak och blev så maktberusad att han tappade bort sina partimedlemmar med dessförinnan var han en briljant kommunikatör och politiker.

”Historiens längsta självmordsbrev”

På 80-talet var brittiska Labour mer illa ute än vad S är i dag. I valet 1983 hade partiet genomfört en historisk vänstersväng och nästan utraderat sin väljarbas. Valmanifestet kallades senare "historiens längsta självmordsbrev". Resultatet av Labours kollaps blev att högerledaren Margaret Thatcher i princip fick fria händer vilket drabbade den brittiska arbetareklassen oerhört hårt.

Det Blair gjorde var att lyssna på väljarna och vilken politik de ville ha. I stället för att övertyga vanligt folk om att de hade fel så anpassade han politiken efter deras värderingar. Ut med teoretiska dogmer - in med konkreta reformer som förbättrade vardagen för människor.
"Skriv mindre om Marx och mer om sill och potatis" är ett gammalt råd till vänsterskribenter. Att utgå ifrån människors verklighet och möta folk i ögonhöjd vinner i längden.

I Sverige är just nu Jimmie Åkesson bättre på detta än Socialdemokraterna. Han, med sin miljonlön och sitt lyxliv, framställer sig som "folket" och arbetarrörelsen som "etablissemanget". Han röstar på Moderaternas statsministerkandidat, har i stort sett samma ekonomiska politik som högern och hatar fackföreningsrörelsen. Som Katalys konstaterar i sin rapport leder han Sveriges mesta "direktörsparti". Ändå lyckas han framställa det som att han slår underifrån, även i frågor som vård, skola och omsorg.

Leva som man lär

Kanske förlorade Socialdemokraterna till slut fler väljare på neddragningarna i LSS och att man lämnat sjuka åt sitt öde än på invandringsfrågan. Det var misstron som avgjorde, inte sakpolitiken, och när S svek väljarna i centrala välfärdsfrågor brast förtroendet.
Vardagens frågor handlar självklart också om ideologi. Skatter krävs för att finansiera bättre sjukvård, skola och järnvägar. Fördelningspolitik krävs om vi ska få ett mer jämlikt samhälle. Trygghet är avgörande om människor ska våga bejaka förändring och utveckling. Men en socialdemokrati kan inte göra något av detta om man inte ser på samhället underifrån och lever som man lär.

Om Socialdemokratin vill fortsätta vara den dominerande kraften i Sverige är det allra viktigaste att återuppbygga folkrörelsen nedifrån och upp. Det om något vore att verkligen gå tillbaka till partiets rötter.

De enda som verkligen verkade ha fattat detta i valrörelsen var LO. Innan valet spekulerades i att SD kunde bli största parti i LO-kollektivet. Men hundratusentals fackliga förtroendevalda och aktivister ringde till sina egna medlemmar och pratade om politik på deras villkor. Det är dessa gräsrötters förtjänst att Stefan Löfven fortfarande kan bli statsminister.

Socialdemokraterna behöver inte i första hand vinna tävlingen om vem som är mest vänster - men de måste bli mer folkliga än Jimmie Åkesson.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.