Högerns människosyn blir farlig i pandemin

Vårt bistånd behöver höjas, inte sänkas

Lina Stenberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-06-03 | Publicerad 2021-05-31

helskärm

Ljuset syns i tunneln. Vaccineringen går framåt och antalet inlagda för covid-19 blir allt färre över hela landet. Här i vårt välmående Sverige, vill säga.
Lyfter man blicken ser det rätt annorlunda ut.

Aftonbladet rapporterade nyligen om Argentina där corona sprids lavinartat. Landet har infört utegångsförbud och skolor är stängda. 75 procent av de som läggs in på IVA avlider.

Det här är inte unikt. Såhär ser läget ut i stora delar av världen.
Det folkrika Indien beskrivs just nu som motorn i coronapandemin. I grannlandet Nepal har sjukvården kollapsat.

Syrgas och respiratorer saknas

I en studie som publicerats i The Lancet beskrivs hur sjukvården i delar av Afrika hanterat pandemin. Efter att ha följt drygt 3 000 insjuknade över tid konstaterades att nära hälften av dem som behövt intensivvård dött.

Mätningen genomfördes bland Afrikas mindre fattiga länder. Ingår även länder som Centralafrikanska Republiken och Niger blir resultatet betydligt värre.

Mest akut handlar om det om tillgång till syrgas, om det som varit en självklarhet i den svenska coronavården. Väldigt många liv hade kunnat räddas om detta inte hade saknats i så stora delar av världen.

Och det handlar om brist på dyra respiratorer.

Men det är inte bara det. Inte när man ser till länder där infrastruktur, sjukvård, livsmedelstillgång och arbetsmarknad inte riktigt fungerar ens i vanliga fall. Där fattigdom är cementerad och korruptionen hög.

Därför måste pandemin ses i ett mycket större perspektiv.

Biståndsorganisationen Oxfam varnade redan för ett år sedan för de enorma konsekvenserna av corona.

De kallade det "En humanitär katastrof" där en halv miljard av världens befolkning riskerade att hamna i djup fattigdom.

Fattigdomen har ökat

I de sköra samhällen som det ofta rör sig om får restriktioner och lockdowns följder som vi i den rika världen inte riktigt kan förstå. Hur maten tar slut, hur skolgång för barn ställs in, hur produktion av nödvändiga varor och arbetstillfällen försvinner.

Och bara ett år in i pandemin kan vi se hur Oxfam haft rätt.

I Uganda rapporteras om stor matbrist, i Bangladesh har hundratusentals textilarbetare permitterats och i Sydostasien har den frånvarande turistindustrin slagit hårt mot dem som är beroende av sin inkomst därifrån.

Det är en global kris, men den rika världen har sedan coronautbrottet mest varit upptagna med sig själva. Och inom en snar framtid har vi kanske den största globala skiljelinjen på mycket länge, mellan de som fått vaccin och de som inte ens kan förvänta sig att få sprutan.

Det finns ett initiativ "Covax", administrerat av FN för vaccin i utvecklingsländer. Men trots att länder som Sverige har stoltserat med att skänka tre miljoner doser blir vaccinkapaciteten närmast en droppe i havet.

För det behövs så väldigt mycket mer.

Sverige har en tradition av att hjälpa internationellt. Ända sedan 1960-talet har svenskt bistånd varit bland det högsta i världen. Det var också då "enprocentmålet" kom till, att en procent av BNI ska gå till bistånd.

Solidaritet eller egoism?

Till stor del vilar tankarna på arbetarrörelsens idéer om global solidaritet. Att stärka andra, mindre bemedlade och att skapa förutsättningar för utveckling genom samarbete och dialog.

Inte särskilt förvånande har den samlade högern stretat emot i alla år.
Och särskilt tydligt märks det nu, när Moderaterna vill "sätta Sverige först" för att både sänka och villkora biståndet. Att använda det som påtryckningsmedel i migrationspolitiken för återvandring och gränspoliser.

Ännu längre går SD som vill halvera biståndet och KD som vill använda det för att bygga svenska fängelser i fattiga länder.

Hur högerns människosyn yttrar sig såhär mitt i en global pandemi är skrämmande. För det är nu som solidariteten behövs som mest.

***

Chatta med Lina Stenberg. Chatten öppnar 09.00, men ställ dina frågor redan nu.