”Det här är inte bara en kris för Volvo”

Maud Olofsson besöker Volvo.

I torsdags gick Stig Axelsson mot företagsledningens styrelserum på Volvo personvagnar i Göteborg. Stig Axelsson är

klubbordförande för tjänstemannaförbundet Unionen och hade kallats till ett möte med Maud Olofsson. Med sig hade han den kravlista som Unionens kongress nyss antagit. 700 tjänstemän hade varslats om uppsägning samma morgon och nu krävde de åtgärder: en kriskommission, utbildning för dem som förlorar jobbet och pengar till forskning som kan stärka industrin.

Samtidigt, i lobbyn utanför Unionens kongress i Örebro, skakade Sören Carlsson på huvudet. Trots 23 år på Volvo var han orolig för att förlora jobbet som provningsingenjör.

–?Det här är inte bara en kris för Volvo, det kommer att drabba underleverantörer och till slut hela Sverige. Staten måste skjuta till pengar, sa Sören Carlsson.

Efter dagar av rykten och oro var han förvånad över varslets storlek. Tjänstemännen i Unionen hade samlats i Örebro för att välja ny ledning och diskutera lönepolitik, stadgar och handlingsprogram. Sören Carlsson satt i stället med sin laptop i knät och följde nyhetstelegrammen från Göteborg.

Thomas Ivonen, klubb-ordförande för Unionen på Volvo personvagnar i Skövde, var lika överraskad.

–?Man frågar sig hur vi ska klara av att producera med samma kvalitet som tidigare. Och hur vi ska komma ur den här konjunkturen om alla tänker backa samtidigt. För oss tjänstemän kommer det bli svårt att hitta nya kvalificerade jobb.

Men någon räddningsaktion efter amerikansk modell, där staten går in och stödjer enskilda företag, ville ingen av dem se.

–?Det är konstgjord andning. Det måste finnas andra lösningar, som att stimulera teknikutveckling och göra oss åtråvärda, sa Thomas Ivonen.

Han fick medhåll av Sören Carlsson som beskrev stödet till varvsindustrin på 70-talet som ett skräckexempel.

Båda uttryckte en idé som länge varit dominerande inom svensk fackföreningsrörelse. Statligt stöd till företag i kris är bortkastade pengar som försenar nödvändiga strukturomvandlingar.

Kanske är det en idé som kommer att ifrågasättas allt oftare framöver.

Den senaste veckan har regeringar världen över betalat mångmiljardbelopp för att rädda banker och finansinstitut. Om det är en politisk självklarhet att rädda banker, varför är det då en omöjlig tanke att rädda jobb?

Frågeställningen får ytterligare bränsle av den vanvård som regeringen utsätter trygghetssystemen för. Den borgerliga arbetslinjen kan mycket väl leda till krav på protektionism. Om staten inte garanterar trygghet för den som förlorar jobbet måste staten garantera att jobben blir kvar. Det blir en pedagogisk utmaning för fackföreningsrörelsen att bevisa varför det är en dålig idé.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln