Väldigt korkat, britter
”Vad tusan håller britterna på med?” Det är den enda rimliga frågan just nu. Det är knappt två veckor tills Storbritannien folkomröstar om EU och i opinionsmätningarna är det jämt.
Storbritannien kan med andra ord komma att lämna den europeiska unionen. Konsekvenserna vore oerhörda: ekonomiskt, politiskt och diplomatiskt.
Det går att skriva spaltmeter om hur det har kunnat bli på detta sätt. Texter som försöker ”förstå” britterna och deras ”speciella relation” till EU. Om hur Henrik VIII på 1500-talet ville skilja sig från Katarina av Aragonien och därför blev tvungen att bryta med den katolska kyrkan. Då blev han också tvungen att uppfinna en ny historia åt England, en historia som beskrev landet som skilt från den katolska kontinenten och så konstruerades myten om det isolerade öriket England. En myt som lever kvar.
”Europa” är något man åker till på semester. Man kan sedan fortsätta med att prata om andra världskriget. Om hur britterna drog fundamentalt annorlunda slutsatser från det stora kriget. Länderna på kontinenten kom att se nationalstaten som ett problem, det var nationalstaten som hade skapat fascismen och nationalstaten som därför behövde kedjas med överstatliga kedjor. Britternas konklusion blev den motsatta, de såg det som att det var den brittiska nationalstaten som hade stått ensam kvar och besegrat fascismen. Därför har de alltid varit mindre sugna på överstatlighet.
Men allt det där är egentligen strunt samma. I grund och botten är förklaringen till att det hela har gått så här långt, att Storbritannien kan komma att rösta för att lämna EU, mycket enkel. Landet har för tillfället blivit väldigt korkat. Det händer de bästa, och Storbritannien är en av de bästa, men man bör kalla saker för vad de är.
Henrik VIII är ingen ursäkt.
Finns det legitima skäl att kritisera EU? Självklart. Är EU odemokratiskt. Ja. Är det förvånande att det brittiska transportarbetarfacket är EU-
kritiskt? Knappast. Bör vi ha en allvarlig diskussion om hur EU:s institutioner kan reformeras? Självklart.
Men det som pågår i Storbritannien just nu är något helt annat.
De senaste åren har en lös allians av nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister lyckats ta frågan om EU-utträde från marginalerna till centrum av brittisk politik. Premiärminister David Cameron har snubblat i fällan och lovat folkomröstning för att blidka högern i sitt eget parti. Han hoppades därmed kunna säkra sin egen position som partiledare. Det har inte fungerat. Den lösa koalitionen av nyimperialister, marknadsfundamentalister och rasister leds nämligen nu av Boris Johnson, Londons tidigare borgmästare. Denne blonde spelevink toppar just nu ansträngningen att ta Storbritannien ur EU. Men Johnson själv tror inte att det är en bra idé. Han gjorde i alla fall inte det så sent som i februari i år.
Sedan dess har han dock ändrat åsikt, främst för att kunna utmana David Cameron om partiledarposten.
Boris Johnson vill bli partiledare för att han tror att han är Winston Churchill.
Eller i alla fall att han är väldigt lik Winston Churchill.
Rötterna i det brittiska EU-motståndet växer i det konservativa partiets nyimperialistiska högermylla. Här lever man i den gin-och-tonic-doftande fantasin om Storbritannien som en global handelsnation som kan ignorera den europeiska kontinenten och i stället härska över världshaven. EU-kritiska herrar av denna typ försäkrar alla som orkar lyssna att deras EU-motstånd inte alls handlar om att de tycker illa om Europa: ”Jag älskar Europa, jag har 300 franska viner i källaren”, sedan fortsätter de i ändlösa utläggningar om det brittiska parlamentets ”historiska självständighet”.
Den andra grenen av brittiskt EU-motstånd utgörs av marknadsfundamentalister. Dessa inbillar sig att Storbritanniens usla produktivitet, patetiska handelsbalans och allmänna ekonomiska problem beror på ”EU-regleringar”. Hade det inte varit för EU hade Storbritannien kunnat sänka skatterna, privatisera allt som rör sig och förvandlas till ett fritt flytande skatteparadis ute i den Engelska kanalen.
Ovanstående två typer av EU-motstånd samlar förstås inte särskilt många anhängare. Det gör däremot den tredje, den som handlar om invandringen. De senaste åren har det främlingsfientliga partiet UKIP skickligt spelat på britternas oro över konsekvenserna av den stora arbetskraftsinvandringen från Öst och Centraleuropa. ”Rösta UT för att bli av med polackerna” är det huvudsakliga argumentet i denna folkomröstningskampanj.
Alla som hävdar något annat förskönar.
På senare tid har resonemangen om hur Storbritannien håller på att gå under i en syndaflod av polska rörmokare dessutom kombinerats med rädslan för ett Europa som, i och med flyktingkrisen, har förvandlas till ett terrorfyllt euroislamistiskt kaos. Detta kaos är dessutom medvetet skapat av en tysk förbundskansler. I själva verket är antagligen hela EU en tysk komplott för att på låtsad demokratisk väg åstadkomma vad Hitler misslyckades med att åstadkomma med Luftwaffe 1941. Det tror en ansenlig del av Storbritanniens befolkning, ivrigt påhejad av högerpressen. Lägg till detta myter om att EU försöker ”förbjuda brittisk frukost”. Hur? Ja, genom att miljöreglera brödrostmarknaden så att det blir omöjligt att köpa en brödrost som på brittiskt manér halvt bränner sönder brödet och genom att hävda att marmelad måste innehålla frukt, inte bara socker.
Där någonstans har ni nivån på den brittiska diskussionen.
Ja, de kan mycket väl komma att lämna EU. Ett monumentalt beslut fattat utifrån en debatt som man inte vet om man ska skratta åt, eller gråta över.
Gud bevare oss.
Och drottningen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.