Kanske kommer inte allt gå helt åt helvete
Plötsligt gick två socialdemokrater, närmare bestämt norska och tyska, och vann val
En tung novemberdag för fyra år sedan satt jag inklämd mellan två danskar i baksätet på en hyrbil, på väg till Paris och på ytterst dåligt humör. Vår frisinnade chaufför – även han dansk – hade sänkt en starköl under lunchen i Dinant och jag var övertygad om att resan därmed skulle sluta i ett dike.
När vi mot alla odds rullade in på parkeringen i Guise, halvvägs mellan Bryssel och den franska huvudstaden, lättade både väder och humör. I Guise förverkligade den utopiska socialisten Jean-Baptiste André Godin sitt drömprojekt inspirerad av filosofen Charles Fourier: ett socialistiskt samhälle byggt av och för arbetare.
Le Familistère höll igång i strax över hundra år, mellan 1857 och 1968. Som mest bodde där knappt 2000 personer – helt i linje med Fouriers idé om att det optimala antalet invånare i ett kollektiv är 1620 personer.
Dessa människor arbetade på samma plats, fick ordentlig mat och levde tillsammans i en vacker röd tegelbyggnad. Kring innergården löpte långa, sammanhängande balkonger längs de målade väggarna i solgul färg. Jämlikhetstanken hade vävts in i själva arkitekturen; fönstren och takhöjden var högre längre ner i byggnaden, för att ljusinsläppet skulle vara lika för boende på alla våningar, och i trapphusen fanns både en vanlig ledstång för vuxna och en längre ner för barn.
Men vem bryr sig om vad en grupp halvtokiga fransmän kokade ihop för 150 år sedan. I min värld finns inga utopier. Tvärtom, så länge jag kan minnas har allt gått utför. Min generation har serverats klimatkris och ständigt växande högerpopulism. När vi demonstrerar är det inte för att vi tror på något, utan för att vi är rädda för framtiden.
Tills för ungefär en vecka sedan. Plötsligt gick två socialdemokrater, närmare bestämt norska och tyska, och vann val.
Högerextremisterna backade. Miljöpartierna ökade. Det kändes för bra för att vara sant och jag vågar inte vara glad riktigt än.
Men det vågar Ingvar Carlsson. I lördags sade sig den före detta statsministern vara mer optimistisk om socialdemokratin än han varit på mycket länge. Carlsson gladdes åt diskussionerna under Reformisternas höstkonferens på ABF i Stockholm, då föreningen ägnade sig åt socialdemokratisk idédebatt.
På ABF finns bara ledstänger för vuxna. Reformisterna överstiger med sina 5600 medlemmar Fouriers rekommenderade samhällsstorlek med råge.
Men något påminner om de utopiska socialisterna.
Kanske är det försöket att förverkliga en dröm i liten skala, inom ramarna för det redan etablerade. Kanske är det hoppet i sig. En sak vet jag, och det är att jag inte längre är övertygad om att resan slutar i diket.