Mordet på facktopparna är ännu inte uppklarat
Nya uppgifter om morden efter mer än 30 år
Morden på de svenska fackföreningsledarna Bertil Whinberg och Ove Fredriksson 1991 hade kunnat vara en av den moderna svenska historiens mest uppmärksammade händelser. De mördade var trots allt ordförande i varsitt svenskt fackförbund och två av arbetarrörelsens viktigaste makthavare.
Whinberg från Byggnadsarbetarförbundet tillhörde dessutom ledningen för det socialdemokratiska partiet. Han var vän med den dåvarande statsministern, Ingvar Carlsson.
Ändå tycks händelsen vara mer eller mindre bortglömd av de flesta. I en serie reportage och en podd i sju avsnitt har reportern Mikael Färnbo på Dagens Arbete försökt ta reda på varför, och vad som verkligen hände.
Den officiella sanningen, både i Estland och i Sverige, blev att de båda fackföreningsledarna följt med prostituerade kvinnor och sedan rånmördats.
Då lät det som en rimlig om än sjaskig berättelse. Prostitution är dessvärre något som återkommer i historier om svenska män med makt. Och det blir alltid lika pinsamt när det avslöjas, oavsett om vi talar om kungahuset, ministrar eller kommunala tjänstemän på arbetsresa till Bryssel.
Eller fackliga ledare för den delen.
De sista månaderna av Sovjetunionens existens var Tallinn dessutom en mycket våldsam stad.
Men är den officiella historien hela sanningen? Är det ens en del av sanningen?
I de frågorna startar podden Mordet på facktopparna.
En tid när slutenheten, fattigdomen och vanskötseln gödde korruption, och förljugenhet
På ett plan blir det en berättelse som har alla delar man kan förvänta sig av en true crime-historia.
Kanske är det ett av reportagets allra viktigaste förtjänster. Det tar oss tillbaka till en tid när slutenheten, fattigdomen och vanskötseln i öst gödde korruption, svartväxling, människohandel och förljugenhet i största allmänhet.
Jag kommer själv ihåg ett möte med en akademiker från det sovjetiska kommunistpartiets institut för ideologiska studier den där vintern. Han försökte förklara att sovjetsystemet faktiskt inte varit så illa tänkt, i alla fall inte från början. Det handlade ju om att utrota fattigdom och ge människor ett värdigt liv.
Han sa det med sorg i rösten. Vi visste ju båda att resultatet blivit det precis motsatta. I stället för rättvisa hade man fått korruption och privilegier, och i stället för värdighet hade man fått prostitution, fiffel och lögner.
Alla som sett allt det där i verkligheten känner en särskild sorg över det som nu händer i Europa.
På morgonen den 24 januari 1991 hittades båda de båda fackföreningsmännen misshandlade och dödade på en frusen avstjälpningsplats utanför Tallinn i det dåvarande Sovjetunionen. Whinberg och Fredriksson var i Estland för att träffa det spirande fröet till en oberoende fackförening som vuxit fram i den sönderfallande sovjetstaten.
Svensk arbetarrörelse stödde bildandet av nya fackliga organisationer i Baltikum. Ett stöd som har fortsatt.
De bodde på hotell Viru, på den tiden stadens stolthet och adress för alla utlänningar på besök. I barer och nattklubbar som blev ett fönster mot väst och rikedomen rörde sig prostituerade, gansters och agenter för säkerhetspolisen. I efterhand kan det vara svårt att skilja den ene från den andre.
KGB disponerade i alla fall en hemlig egen våning på hotellet, och alla rum som hyrdes ut till utlänningar avlyssnades grundligt.
Bara några månader efter mordet försökte sovjetsystemets mest hårdföra försvarare genomföra en statskupp i Moskva. Jag kommer ihåg att världen höll andan.
I Tallinn förklarade sig Estland självständigt.
Sista gången Whinberg och Fredriksson sågs i livet satt de vid ett bord i hotellets nattklubb dit de visats av hovmästaren. Vid bordet fanns också tre ryska kvinnor.
Podden beskriver en polisutredning som styrs direkt från Moskva
Podden beskriver en polisutredning som styrs direkt från Moskva, och där svenska poliser får finna sig i att bli serverade de uppgifter ryssarna väljer att servera.
Tillsammans med tre män dömdes de tre kvinnorna ungefär ett halvår senare till fängelse för att ha lockat de båda svenskarna i den fälla som fick dem mördade. Case closed, skulle man ha sagt i en amerikans TV-deckare.
Podden lyckas kanske inte nå fram till sanningen om vad som verkligen hände den där natten. Det gör man sällan. Men det Mordet på facktopparna kan visa är att det inte gick till som den sovjetiska polisen påstod. Berättelsen om två svenska fackföreningsledare som lockas ut i den estniska natten och sedan råkat bli rånmördade stämmer inte.
Reportaget presenterar en imponerande mängd fakta som ingen i Sverige tycks ha brytt sig om att ta reda på tidigare. Som att en av de dömda mördarna hade en utbildning som elitsoldat. Som att dödsmisshandeln knappast kan ha inträffat i den lägenhet där det påstods att den inträffade. Och som att i vart fall en av de tre kvinnorna som dömdes redan hade kontakt med Sverige.
Det kan ha funnits politiska motiv som aldrig utreddes.
Jag läser att Färnbo menar att det kan ge en upprättelse åt de båda mördade facktopparna. Så är det kanske.
I alla fall kräver nu både PO Sjöö från GS-facket och Johan Lindholm från Byggnads att det görs en ny utredning. Det skulle kunna svara på en del av de frågor journalistiken kanske aldrig kommer att kunna besvara.
Journalistiken kan ställa frågorna, och den kan påminna om hur kort tid det faktiskt gått sedan framtiden för stora delar av Europa stod och vägde mellan å ena sidan diktatur och slutenhet och å den andra demokrati och öppenhet.
Idag känns det både smärtsamt och nödvändigt.