Mejla

Ingvar Persson

Vi vill göra skillnad - det är sådana vi är

Alla vardagshjältar finns fortfarande kvar

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Några meter ovanför fjolårsvassen i den lilla våtmarken ryttlade ormvråken. Från vattenytan nedanför kunde jag höra andungarnas skrik.

Så låter dödsångest, om du är en ung gräsand.

Rovfågeln väntade på tillfället. Förr eller senare skulle nerverna svika hos fågelungarna. De skulle försöka fly, och bli ett lätt byte.

Foto: Lars Pehrson / SvD / TT / TT NYHETSBYR≈N

Jag rusade ut över den vattensjuka marken. Viftade och skrek. Ormvråken tvekade ett ögonblick, men bestämde sig för att fly bort över den trädklädda udden i öster. Den slog några vingslag över skogen och hittade uppvinden. Långsamt, långsamt steg den mot himlen tills den bara var en prick som försvann över berget.

Det är klart att jag insåg att det egentligen inte var min sak. Att det är så naturen fungerar, att ormvråkens ungar också behöver äta och allt det där. Men framför allt förstod jag att min räddningsaktion förmodligen var alldeles bortkastad.

Änderna ska ingenstans. Inte vråken heller. Den har tid att vänta. Andungarna kommer inte att flyga på åtskilliga veckor. De finns kvar i den gamla gruvdammen och rovfågeln hade hittat dem.

Själv kunde jag däremot inte stanna. Jag måste åka hem, laga mat, klippa gräs och skriva artiklar som den här. Ormvråken kommer att kunna välja sitt tillfälle.

Ändå kunde jag alltså inte låta bli att rusa fram som en tok genom kärret, med viftande armar och munnen på vid gavel.

Kanske är det något mänskligt över det, trots allt. Den där känslan som gjort Flickan och kråkan till en av Mikael Wiehes mest spelade låtar.
Vi tror vi kan göra skillnad. Vi tror det finns hopp, också när förnuftet säger något annat.

I början av pandemin var nyhetsrapporteringen fylld av historier om det. Människor som tillverkade visir för att skydda personalen i vården och omsorgen. Grannar som organiserade hjälp med inköpen. Anställda som fick sina företag att ställa om produktionen. Och alla - inte minst inom vården - som bara fortsatte att göra sitt jobb.

Det är precis sådana vi är

Jag tror inte de flesta av alla de där hjältarna sökte en hjältestatus. Jag antar att väldigt många av dem egentligen tvivlade på hur mycket deras insats skulle betyda. Men de gjorde den i alla fall, eftersom det är precis sådana vi är.

Vi vill bidra, också när det ser hopplöst ut.

I dag finns det inte så mycket kvar av de där rapporterna om människor som på egen hand försöker bekämpa pandemin. I stället hör vi politiker som vältrar sig in i nya strider och experter som med efterklokhetens tvärsäkerhet berättar precis vad som gått fel.

Vi sörjer de döda och fruktar fortsättningen.

Ändå vet vi ju att vardagshjältarna finns kvar, trots att de inte längre får några rubriker. Och ännu så länge finns det också änder i den lilla dammen uppe på berget.

Det finns trots allt hopp.

Av: Ingvar Persson

Publicerad:

LÄS VIDARE

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.