Välgörenhet utrotar inte barnfattigdom

Det kan bara ekonomisk familjepolitik göra

Välgörenheten lyfts av högerideologer som motvikt till välfärden. När de senast hade makten under alliansregeringen lyftes välgörenhet till det enda etiskt korrekta.

De som var väletablerade på arbetsmarknaden - och helst inom tjänstemannajobben då de såg industrin som "basically gone" - belönades med skattesänkningar. Sedan passade de på att uppmuntra dem att donera mer till välgörenhet genom andra riktade skattesänkningar.

Det var en politik som kostade på. Både genom nedskärningar och genom skattehöjningar i kommuner som fick ta större ansvar över välfärden.

Men sjukpensionärerna, de arbetslösa, de med låginkomstyrken skulle inte göra sig besvär. Behövde man stöd från det gemensamma var man parasitär på de offentliga finanserna, det moraliskt korrekta var att rycka upp sig eller gå till välgörenheten med mössan i hand.

Stort missnöje

Politikerna fokuserade ensidigt på att bygga det urbana, trendkänsliga innerstads-Sverige med bruncher och weekendresor. Alliansregeringen var kronan på systemskiftet i Sverige, det som började på 90-talet och ledde till en lång nedmontering av det gemensamma.

Baksmällan från politiken, det där frustrerade missnöjet som allt oftare debatteras idag visar att brunchernas Sverige trots allt inte var så eftersträvansvärt.

2020 gjorde Rädda Barnen en studie av barnen som vuxit upp under 2000-talet. Det är barnen som föddes samma år som Öresundsbron invigdes, började förskoleklass när Reinfeldt äntrade Sagerska palatset och slutade högstadiet när Trump blev president i USA. Det är barnen som vuxit upp i det nya Sverige.

Det var en period av ekonomisk tillväxt. Men tillväxten kom inte alla till del. Nästan hälften av millenniebarnen har levt delar av sin barndom och över en fjärdedel minst tre år i ekonomisk utsatthet.

Familjepolitiken är lösningen

Samtidigt visar andra rapporter att familjepolitikens omfördelning minskat drastiskt sedan 90-talet. Den ekonomiska utsattheten hindrar barnen från att växa till allt de kan bli, bara för de föds i fel familj. Dessutom under en period då landet aldrig varit så rikt och så produktivt. När välgörenheten är som sämst är det överhetens verktyg för gott samvete samtidigt som man stöttar den nuvarande ordningen.

Men den kommer aldrig kunna besegra fattigdomen. Gapet växte efter ett skifte i familjepolitiken och kan krympa av ett nytt. Den ekonomiska familjepolitikens syfte borde alltid vara att ge familjen och barnen de bästa förutsättningarna. Det måste därför få kosta.

I väntan på en seger i den kampen kan människor engagera sig i solidaritetsarbete och tänka: välgörenheten är inget mer än hjärtat i en alltför hjärtlös värld.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.