Det handlar inte längre om att stå vid sidan av

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Genom historien har kvinnan ofta varit tvungen att kämpa för att kunna erhålla samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som mannen, en kamp som egentligen helt borde kunna undvikas då dess mål är en självklarhet: alla människors lika värde.

Det är i denna kamp man kan finna en mängd kvinnor som på olika sätt vågat utmana förutfattade meningar och bryta ny mark. Det är mycket tack vare dessa kvinnor som vi i dag har ett så pass jämlikt samhälle som vi har och det är därför glädjande att se att det fortfarande finns kvinnor som vågar fortsätta denna kamp med att rasera fördomar och korsa gränser.

Ett område med tydligt uppdelade gränser mellan manligt och kvinnligt, ibland förståeligt ibland helt oförståeligt, är idrotten. Tack vare kvinnor som exempelvis golfaren Annika Sörenstam och cyklisten Susanne Ljungskog kanske dessa gränser med tiden kan om inte suddas ut så i alla fall bli mindre självklara.

Omgivningen verkar se oerhört mycket till själva resultatet när kvinnliga idrottare försöker mäta sig med männen. Jag är inte helt säker på att det i dessa sammanhang är resultatet som är viktigast, utan att själva beslutet att ta steget och utmana männen på deras villkor är det som verkligen betyder något. Att visa andra att det inte behöver vara en omöjlighet.

Det kommer att ske, och har skett, misslyckanden, vilka riskerar att resultera i badwill för de kvinnliga utövarna. Men min förhoppning är att varje försök, varje ny utmaning, hjälper till att bryta ned ett föråldrat tankesätt.

Visst måste man glädjas med tjejer som Candace Parker, den 17-åriga amerikanska gymnasietjejen, som i en dunktävling i basket mötte fem av USA:s bästa manliga basketspelare i hennes åldersgrupp och vann! Något som setts som en total omöjlighet var helt plötsligt verklighet. Efter tävlingen berättade hon om sin högsta önskan, att det om tio år inte skulle ses som märkvärdigt

att en tjej vinner en sådan tävling, att det varje år skulle ställa upp en handfull tjejer i den tävling hon precis vunnit.

För omkring ett sekel sedan var förutsättningarna helt annorlunda. Då handlade det om att över huvud taget kunna utöva idrott. I en värld där de kvinnliga idealen var klart definierade och där idrottande inte på något sätt ingick i en kvinnas vardag fanns det ändå kvinnor som vågade utmana de rådande uppfattningarna. Ofta var de dock väl medvetna om omgivningens syn, att detta med idrott egentligen inte var någonting för en kvinna att syssla med.

”Låt inte sportandet förstöra det kvinnliga hos dig”, rådde friidrottaren Inga Gentzel unga kvinnor. Inga Gentzel, som 1928 satte nytt världsrekord på 800 meter, var färgad av hennes omgivnings sätt att se på kvinnlig friidrott. Hennes mor hade, på grund av skam, inte velat närvara på tävlingen när hon slog världsrekord.

Under den tid som gått sedan kvinnorna på allvar börjat tänja på gränserna, oavsett om det gäller idrott eller något annat område i samhället, kan man se en tydlig trend. Det handlar inte längre om att stå vid sidan av och fråga om man får vara med. Numera handlar det i minst lika hög grad om att visa att man kan prestera lika bra, och ibland bättre, oavsett om det nu gäller golfbanan eller styrelserummet.

Tara Twana (ledare@aftonbladet.se)