En långsam förnyelse

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är möjligt att jag står för långt i från den aktiva partipolitiken för att riktigt korrekt kunna bedöma saken, men känns det inte som att socialdemokratin som helhet tar lite för lätt på sin valförlust? Med en suck och en lätt axelryckning. Som om den var förväntad.

Framför allt tror jag att arbetarrörelsen inte korrekt klarat av att omvärdera sin egen självbild. Många socialdemokrater tycks utgå från att det vänder om några år, bara de fortsätter driva en politik som de vet är rätt.

Bilden av arbetarrörelsen som just en rörelse speglar omprövningens dilemma på ett organisatoriskt plan. Inom socialdemokratin tar man mer eller mindre för givet att borgerliga partier har färre medlemmar och därför svårare att få ut aktivister i valrörelserna. Men enligt Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet har allianspartierna i dag fler medlemmar än de rödgröna partierna.

Jag tycker att det märktes i valrörelsen. Alliansen syntes mer i en valrörelse där alla partier talade om behovet av det personliga mötet. Valet skulle vinnas genom dörrknackning och möten.

I grunden handlar det om att arbetarrörelsen inte kommit någonvart med den diskussion om medlemskapets roll som påbörjades redan i slutet av 1980-talet. Den gången talade man om behovet av enfrågegrupper i de politiska partierna. Medborgarna ska kunna engagera sig i internationella frågor, miljön och lokala särintressen inom ett parti.

Det gick väl så där med omläggningen: i grunden är partistrukturerna desamma som för 20 eller 30 eller 40 år sedan, fast med färre medlemmar.

På senare år har man talat om de sociala mediernas betydelse för att engagera fler. Men inget parti har på allvar klarat av att använda de sociala medierna för att skapa ett ökat engagemang i verkligheten. Det var ju trots allt poängen med Obamas kampanj i USA för ett par år ­sedan. Nätet var bara startpunkten.

Om man lägger till alla de möten som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen höll i valrörelsen som i princip bara vände sig till de redan invigda samlar man nog ihop till ganska många bortkastade kampanjtimmar.

Det finns förstås undantag. På många platser i landet, ofta där det drivits en personvalskampanj, har engagemanget varit mycket stort. Kanske något att fundera över?