Ja, SD:s historia blir självklart en valfråga

Jimmie Åkesson spelar martyrkortet för att tysta kritik

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Minns ni försvarsminister Peter Hultqvists (S) krönika i Dalademokraten om hur SD jobbar för att försöka tvätta bort bilden av sin främlingsfientlighet?

”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris”. skrev han.

Jimmie Åkesson (SD) rasade.

”Man kallar oss för grisar”

I sak har Åkesson fel. ”Läppstift på en gris” är ett så kallat idiomatiskt uttryck som alltså varken kan tolkas bokstavligt eller egentligen alls förstås utanför sitt sammanhang.

Att man ”skjuter sig i foten” eller ”jagar någon med en blåslampa” ger på motsvarande sätt varken skottsår eller brännskador.

En annan vanligt förekommande varelse i det politiska språket är metaforen, eller bildspråket.

När Mona Sahlin (S) kallade Fredrik Reinfeldts (M) tidsgräns för utförsäkringar av sjuka för ”stupstock” blev borgerligheten gramse. Själva ordet frammanade bilden av forna tiders avrättningar med bila, vilket självklart var avsikten.

Men det betydde självklart inte att Sahlin trodde att Alliansregeringen tänkte halshugga någon. Politiskt språk är alltid mångbottnat.

Gårdagens bråk om begreppet ”blåbrunt” måste ses i detta sammanhang. Med språkrådets definition från 2014 handlar det om när främlingsfientliga partier som SD samarbetar med den traditionella högern.

Enligt Jimmie Åkesson betyder uttrycket istället att han kallas nazist. Vilket är ungefär lika tramsigt som att Peter Hultqvist skulle ha kallat honom gris. Det finns, som bekant, många nyanser av både blått och brunt.

Varför säger man då blåbrunt om samarbeten mellan högern och högerpopulisterna?

Svaret är: historien.

SD:s rötter är bruna, moderaternas rötter är blå.

Alltså blåbrunt.

Detta vet självklart Jimmie Åkesson och när han gick med i Sverigedemokraterna hade de bruna ränderna långt ifrån gått ur.

SD grundades bland annat av SS-veteranen Gustaf Ekström, en historia som är välkänd. SD:s första riktiga partiledare var hämtad direkt från nazistiska Nordiska rikspartiet och var även dömd för olaga hot mot den folkkäre TV-profilen Hagge Geigert.

Enligt boken Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen (Ordfront förlag 2001) av Stieg Larsson och Mikael Ekman hade 38,5 procent i SD:s första partistyrelse nazistkopplingar.

År 1995, när Jimmie Åkesson gick med i partiet, hade den siffran stigit till 42,1 procent, enligt Stieg Larsson och Mikael Ekman.

Så sent som förra valet, 2018, kunde Expressen i samarbete med Expo avslöja att flera tidigare aktiva nazister kandiderade för Sverigedemokraterna.

Så när man pratar om ”rötter” är de uppenbarligen aldrig långt borta i SD.

Betyder det att SD är nazister idag?

Nej.

Men lika lite som Vänsterpartiet kommer att kunna fly från sin historia så kommer SD att lyckas. Och då har V till skillnad från SD ändå faktiskt gjort upp med sin historia.

De allvarliga borgerliga debattörer som nu lägger pannan i djupa veck över hur taskigt det är att påminna om SD:s bakgrund i nazismen och uttrycket ”blåbrunt” verkar inte ha några som helst problem med att Vänsterpartiet kallas ”kommunister” eller värre saker.

Jag blev för övrigt själv jämförd med kommunister i Godmorgon världens panel i P1 för två veckor sedan när jag inte tyckte friskolor ska ha fri dragningsrätt på skattepengar.

På tal om värdet av ord.

När Per Bolund (MP) i går använde uttrycket ”blåbrunt block” hade han mycket på fötterna. Det vet Jimmie Åkesson och övriga högern mycket väl. De försöker nu spela martyrkortet för att tysta kritiken.

Det vore ett stort misstag om någon går på tricket och började tillämpa självcensur.

När SD idag sneglar på Ungern eller Polen finns delar av förklaringen just i partiets historia. För det har alltid varit skillnad på vad SD säger utåt och vad partiet faktiskt gör.

Eller som partisekreterare Rickard Jomshof (SD) uttryckte saken:

“Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”

Själv tror jag det är viktigt att påminna om Sverigedemokraternas historia, när det är på sin plats. För att historien visar färdriktningen. Och därför att det är ur rötterna ett parti hämtar mycket av sin näring.