Högerpopulismen har inte alla svar

19 DECEMBER 2010. Det demokratiska samhället

kämpa för gemenskap Den vilsna nutidsmänniskan söker svar i syndabockstänkande och den kulturrasistiska kampen mot muslimer förs i riksdagen. Vi måste arbeta för ett jämlikt samhälle som förhindrar framtida totalitära stater.

Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem, sjungs det i kyrkorna under julen. Hemlängtan tycks vara ett utbrett fenomen också i vår tid. Det kan ta sig skiftande uttryck. Till de mer förfärande hör den nymornade etnocentrismen och nationalchauvinismen.

Sverigedemokraternas försök att göra svenskheten till vapen i sin kulturrasistiska kamp mot muslimer är inget nytt. Det nya är att dessa kolportörer i främlingsfientlighet sitter i Sveriges riksdag.

Men att Expressens mångårige medarbetare och kolumnist Ulf Nilsson på fullaste allvar kan skriva att vi svenskar (vilka han nu menar) är på väg att avskaffa oss själva, är uppseendeväckande.

”Sverige har sen länge en minskande befolkning, ja om vi ser till pursvenskar”, påstår Nilsson och varnar för det låga barnafödandet. Muslimerna föder ju många fler barn.

”Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer”, konstaterar Nilsson och slår fast att vi befinner oss i krig, om än på sparlåga.

Detta rasistiska dravel kan skrivas år 2010 i Expressen, vars ­tidningshistoria just är sprungen ur kampen mot nazism och främlingsfientlighet. Det är milt sagt bekymmersamt.

Kulturklimatet har oroväckande många likheter med 1930-talet. I spillrorna av nyliberalismens nedmontering av allt det gemensamma söker nu den vilsna nutidsmänniskan svaren i totalitära idéer och syndabockstänkande.

Medan fascismen växte fram runt om i Europa förra gången lyckades socialdemokratin i Norden fånga upp stämningarna och vända dem till ett konstruktivt folkhemsbygge, där alla fick vara med. Längtan efter gemenskap och sammanhang gavs en demokratisk riktning. Medborgarskapets ethos låg i att vi alla hade ett kall att kämpa för det gemensammas bästa.

Den ursprungliga betydelsen av begreppet samhälle, engelskans society, handlade just om detta. Det användes första gången redan under 1500-talet och dess betydelse var gemenskap, umgänge, ömsesidighet.

”Att leva i varandras sällskap” var själva metaforen, påpekar sociologen Zygmunt Bauman. Den berättade om ett gemensamt öde och en gemensam kallelse som byggde på känslan av att vi möts i morgon igen.

I vår tid så präglad av kortsiktighet och instabilitet har denna samhälleliga metafor kommit att förblekna. Vem vet om vi alls ses i morgon igen, då företaget plötsligt flyttar ut eller jobbet försvinner eller skolan gått i konkurs?

”Känslan av att vi alla kommer att ses i morgon, känslan av varaktighet och kontinuitet som bidrog till bilden av en tänkande, agerande, grälande men trots allt samarbetande samfällighet som förstärktes av ett gemensamt mål och gemensam planering har nästan försvunnit”, konstaterar Bauman i boken ”Det belägrade Samhället”.

Erfarenheten av att vara samhällsmedborgare och ingå i en större helhet har bytts ut mot det individualistiska projektet att vara kund och konsument. Den franske sociologen Francois Dubet talar om samhällets försvinnande.

I spåren av socialdemokratins kris runt om i Europa vinner högerpopulismens lösningar på det globaliserade samhällets problem terräng. Om inte arbetarrörelsen förstår att nutidsmänniskan söker sammanhang och efterfrågar en helhetsbild som svar på tillvarons kaos är det fara å färde.

Det handlar både om att skapa en sammanhängande politisk berättelse för vår tid och om att återigen bli en social rörelse där människors meningssökande och längtan efter tillhörighet tas på allvar. Folkrörelsedemokratins största tillgång var dess tillitsskapande. I möteskulturen odlades respekten för den andre.

För den framväxande arbetarklassen blev så det moderna inte bara ett hot utan en möjlighet. Samhällskampen stannade inte vid ett nostalgiskt tillbakablickande, nej inte ens vid kritiken mot det rådande utan gestaltade en möjlig framtid.

Häri ligger utmaningen för dagens förvirrade socialdemokrati. Det är hög tid att göra som Europas ledande ekonomer och tänkare efter andra världskriget – ställa sig frågan om hur vi kan skapa ett samhälle som förhindrar framtida totalitära stater? Svaret var då ökad jämlikhet och demokrati.

Det borde det vara i dag med.

”Att vara utan väggar är inte frihet, det är hemlöshet. Rörelsefrihet når jag då jag lärt mig stillheten”, skriver ­poeten Claes Andersson.

Med dessa ord vill jag tacka Aftonbladets läsare för mina 15 år av skrivande och diskuterande på denna sida. Detta är min sista ledarkolumn. Nu väntar nya äventyr som du kan läsa mer om på www.helleklein.se eller följa på Twitter.

God jul och Gott Nytt År!

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln