Mejla

Katrine Marçal

Efteråt kan alla förklara murens fall

Publicerad:
Uppdaterad:

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Föll för 25 år sedan i dag När Berlinmuren väl föll gick det snabbt och plötsligt var Tyskland återförenat.
Foto: AP
Föll för 25 år sedan i dag När Berlinmuren väl föll gick det snabbt och plötsligt var Tyskland återförenat.

Som någon uttryckte saken: ­ingen förutsåg det, men alla kunde förklara det efteråt.

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Taggtråd, strålkastare, patrullerande hundar och skott för att döda. Västberlin inringat, Tyskland ­delat. Europa nedfruset i ett visserligen töande men ändå kallt krig. DDR var den sista av staterna bakom järnridån som man trodde skulle reformeras. Östtyskland var Östtyskland och när ­muren är av sten kan revolutionen inte vara av sammet.

Så plötsligt: en östtysk tjänsteman som inte var i rummet när partiets ­centralkommitté fattade beslutet han skulle hålla presskonferens om. Han antog att det gällde ”genast”.

De nya utresebestämmelser de pratat om.

Östberlin tog honom på orden. Massorna vallfärdade till gränsstationerna, vakterna kapitulerade, folket vällde över till andra sidan. Snart dansade berlinarna på muren.

Det var för exakt 25 år sedan. Odöd­liga bilder av ett Europa och ett Tyskland som aldrig skulle bli detsamma.

I dag kommer Peter Gabriel att framföra David Bowies låt ”Heroes” vid Brandenburger Tor. Konserten är en del av stadens pampiga firande. Bowie skrev ”Heroes”, eller ”Helden” som den tyska versionen heter, när han bodde

i Västberlin på 1970-talet. Låten handlar om staden.

Ett par som kysser varandra vid ­muren, skott avfyras över deras ­huvuden.

David Bowie hade tagit sin tillflykt till staden för att måla och för att sluta knarka.

Berlin förändrade honom.

Sin nya musik skapade han i en ­studio 150 meter från muren. Söp gjorde han där han kunde.

Tillsammans med Iggy Pop.

När Bowie 1987 kom tillbaka till Västberlin och spelade ”Heroes” vid ­Brandenburger Tor bröt det ut spontana demonstrationer bland östberlinare på andra sidan.

”Muren måste ner!” skrek de.

Två år senare skedde det.

”Var David Bowie orsaken till att ­Berlinmuren föll?”

En av alla dessa frågor på vilka svaret är nej.

Alla har dock sin favoritförklaring. Var det den polske påven, den ungerska reformregeringen, ­Michail Gorbatjov, eller Ronald ­Reagan?

Välj själv.

Var Berlinmurens fall en seger för den konservative kanslern Konrad ­Adenauers ”magnetteori”: tanken att ett fritt och ekonomiskt välmående Västtyskland skulle bli ett oemotståndligt kraftfält som förr eller senare borde dra till sig det ofria och fattiga Öst?

Eller, var Berlinmurens fall en seger för den socialdemokratiske kanslern Willy Brandts ”östpolitik”, inriktningen på öppenhet och samarbete med ­Moskva?

Att Berlinmurens fall skulle leda till ett återförenat Tyskland tycks i dag självklart.

För 25 år sedan var detta allt ­annat än fallet.

Storbritanniens premiärminister ­Margaret Thatcher och Frank­rikes ­president François Mitterand var skräckslagna.

Två månader innan murens fall hade Margaret Thatcher bett Michail ­Gorbatjov att ­ignorera hennes officiella ­kommentarer: ”Vi vill inte se ett återförenat Tyskland”. Det skulle hota den internationella ordningen och Stor­britanniens egen säkerhet. I sina­ ­memoarer skriver Thatcher om hur viktigt hon tyckte det var att för­ändringarna i Östeuropa i slutet av 1980-­talet inte gick för fort.

I stället föll muren på några timmar och den västtyske kanslern Helmut Kohl drev igenom en rekordsnabb återförening av Tyskland.

I dag är det nästintill omöjligt att förstå vilken rädsla detta skapade utomlands.

”Vi besegrade tyskarna två gånger och nu är de tillbaka!” sa Thatcher.

I dag skrattar vi åt dessa paranoior.

Tyskland är Europas ekonomiska motor. En hel fjärdedel av eurozonens ekonomi är tysk.

Anklagas Tyskland för något inter­nationellt så är det knappast militarism.

Snarast pacifism. USA hade nog gärna­ sett att Tyskland tog mer ansvar för Europas säkerhet militärt.

Samt deltog mer i internationella interventioner­.

Oron för det förenade Tyskland har bytts mot uppmaningar till landet att på riktigt ta på sig ledartröjan i Europa. Staka ut en väg och formulera en ­ut­rikespolitik som bygger på annat än skuld för de två världskrigen.

Den ekonomiska integrationen av Öst- och Västtyskland är en lång, svår och dyr process som fortfarande pågår. BNP har mer än dubblerats i det forna DDR de senaste 25 åren. Men tillväxten är fortfarande bara två tredjedelar av det forna Västtysklands.

Samtidigt har återföreningen inte alls inneburit någon entydig ”väst­ifiering”. Den fattiga kusinen från öst som obemärkt slukas av det väst­europeiska.

Tyskland styrs exempelvis i dag av två östtyskar.

Kansler Angela Merkel och president Joachim Gauck.

Angela Merkels avpolitiserade stil med sitt fokus på enighet och stabilitet sägs också vara en del av hennes arv från uppväxten i DDR.

Hon ser ingen större poäng med ­politiskt käbbel.

Många bedömare argumenterar för att Tyskland sedan det återförenades har vänt sig just österut. Banden till Ryssland är många och förståelsen för Vladimir Putin var, fram tills rätt ny­ligen, stor.

När EU expanderat österut har Tyskland blivit centrum i stället för periferi.

Europas mittpunkt har förskjutits åt öster.

Ingen förutsåg det. Men alla kunde förklara det efteråt.

Ett nytt Europa och ett nytt Tyskland.

”Berlin har en märklig förmåga att få en att bara skriva ner det allra viktigaste”, sa ­David Bowie.

Så låt oss ­göra det­samma.

Oavsett allt annat: Det var friheten som ­segrade den där novembernatten för 25 år ­sedan.

Av: Katrine Marçal

Publicerad:

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.