Lööfs val: ökad jämlikhet eller Åkesson som statsminister
Det konservativa blocket står redo att ta över
Annie Lööf verkar rätt avslappnad just nu. Tillbakalutat kan hon se på när regeringen rullar ut hennes liberala politik. Ibland klagar hon lite på S-ministrar som pratar illa om vinster i välfärden, men annars verkar det nya regeringssamarbetet fungera rätt fint för henne. Att Sverigedemokraterna – det parti som Centern slöt Januariavtalet för att hålla ifrån makten – verkar lägga beslag på positionen som största parti ser inte ut att beröra henne märkbart. Det går ju trots allt bra för Centerpartiet.
Hör inte Lööf samma nödrop från Sveriges kommuner som vi andra? Ser hon inte att välfärden går på knäna? Ute i landet håller ursinnet på att rinna över.
Små statsbidag
Statsbidragen till välfärden är för små – redan hårt ansatta kommuner tvingas dra ner ytterligare på välfärdspersonal. Arbetslösheten stiger, samtidigt slår Arbetsförmedlingens privatisering mot mindre orter. Samhällsservicen i glesbebyggda regioner utarmas medan värnskatten slopas för höginkomsttagare i rika delar av landet.
Januariavtalet delar just nu ut dråpslag mot Älvdalen och Munkfors. Storvinsten går till Danderyd och Lidingö.
Stefan Löfven känner hur marken under honom skakar på grund av detta. Det är såklart rimligt, som statsminister är han ytterst ansvarig. Men det här är ju trots allt Annie Lööfs marknadsliberala politik vi pratar om. Känner hon inget ansvar för att kommunernas resurser inte räcker till? Ser hon ingen koppling mellan den ekonomiska politiken och att besvikna väljare vänder sig till SD? Den frågan vore genuint spännande att få svar på.
Välfärden måste räddas
Att hålla den SD-välkomnande borgerligheten stången efter valet var starkt. Men vare sig Lööf är redo eller inte så tornar nästa vägskäl upp sig. På ena sidan av svensk politik finns de som är beredda att försöka hålla samman Sverige genom att avskaffa överskottsmål och höja vissa skatter, främst på kapital och dyra fastigheter. Det är enda sättet att rädda välfärden i kommuner vid ruinens brant.
På andra sidan väntar rå konservatism. Moderaterna tog nyss beslut på sin stämma att utöver slopad värnskatt driva avtrappad statlig inkomstskatt. Timbro föreslår över 100 miljarder i helt ofinansierade skattesänkningar. Med den sortens politik får nog inte Åkesson bara väljarstöd för att bli regeringsunderlag utan kan rent utav bli statsminister. Det öppna samhället hotas inte bara av kulturkrigspopulister, utan även en svältande välfärd.
Regeringssamarbetet knakar i fogarna. Verkligheten sköljer redan över Januariavtalet. Ska det här hålla så har även Centerpartiet en skyldighet att vara pragmatiska. Till våren kommer Löfven med all säkerhet skärpa sina budgetkrav, allt annat vore ett socialdemokratiskt tjänstefel. I gårdagens tal till Sveriges kommuner och regioner (SKR) lovade han att ”ingen kommun ska lämnas i sticket”. Kritiken verkar sjunka in.
När mer pengar till välfärden läggs på förhandlingsbordet behöver Lööf gå Löfven till mötes. Och den kommande skattereformen måste utformas på ett omfördelande sätt. Det är såväl en vädjan som ett hot. En vädjan på så sätt att det är sista livlinan för äldreomsorg, sjukvård, skola och socialtjänst i vissa delar av landet. Ett hot på så sätt att om regeringen faller så är det svårt att se annat än att Åkesson får bestämma sen.