Skuggan från 30-talet hänger över Harpsund
Efter traditionsenlig budgetöverläggning och kräftskiva vaknar i dag statsråden till en strålande morgon på Harpsund. Under sina drygt femtio år som statsministerns rekreationsresidens har herrgården blivit en slags symbol för folkhemmet.
Statsministrar och till och med politiska majoriteter må skifta, men den vitrappade fasaden, 1600-talsflyglarna och naturligtvis den världsberömda ekan är desamma.
Göran Persson trivdes på Harpsund, men så var han också en mästare i att spela på folkhemmets symboler.
När jag ser bilderna från regeringens höstupptakt kan jag inte låta bli att tänka på Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller” som hamnade på bokhandelsdiskarna den här veckan. Bokens undertitel – Ska 30-talet hinna i kapp oss? – berättar vad det handlar om. Elmbrant frågar sig hur krisen i början av 1930-talet kunde få så olika politiskt utfall i Sverige och Tyskland.
Historiska paralleller som grund för politiska analyser av samtiden är en riskabel genre. Till slut är skillnaderna mellan nu och då alltid fler än
likheterna. Alldeles speciellt känsligt är det förstås med 30-talet.
Vi vet ju hur det gick.
I händerna på en mindre skicklig skribent hade temat antagligen blivit både platt och förutsägbart.
Elmbrants ärende är dock inte i första hand att dra ut linjerna från den tidens totalitära strömningar till vår tids intolerans och främlingsfientlighet. Den stora frågan handlar om socialdemokratin.
Hur kunde den svenska socialdemokratin mot oddsen vända uppgivenhet och politisk vilsenhet till något som så småningom skulle bli välfärdsbyggets startpunkt? Och hur kunde den mycket starkare tyska arbetarrörelsen se på när nazisterna tog makten?
I Elmbrants berättelse handlar det framför allt om reformistisk praktik och en beredskap att utmana en dogmatisk ekonomisk politik byggd på marknadsfundamentalism. I Sverige uppstod förutsättningarna för en aktiv politik mot krisen, i Tyskland saknade Socialdemokraterna förmågan.
Det är här budgetöverläggningarna på Harpsund kommer in. Elmbrants tes är att dagens ekonomiska och politiska situation i Europa bara kan mötas av en aktiv, trägen och nydanande demokratisk praktik som utmanar den ekonomiska svältdoktrinen.
Annars – det är undertexten – riskerar vi åter att höra ljudet av stöveltramp stiga.
Helgens överläggningar i det idylliska Harpsund skulle kunna vara tillfället att påbörja en ny reformperiod. Och egentligen behövs kanske inte 30-talet som argument. Massarbetslösheten, bostadsbristen, förfallet i infrastrukturen och de sjunkande skolresultaten borde vara motiv nog.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.