Dagsmeja är ett ord vi snart kan ha glömt
Bävern har lämnar ett spår av mänsklig historia
Dagsmeja. Har svenskan ett vackrare ord?
Det är svårt att få bilderna att gå ihop. Jag vet ju att världen just nu präglas av Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Vladimir Putins terror mot civilbefolkningen. I Mariupols, Charkiv och Kiev hukar människor i försök att komma undan bomber och granater.
Här, på grusvägen längs den lilla skogssjön, njuter jag av en nästan overklig vårvinter. På söndag är det dags att ställa om klockorna till sommartid och de senaste dagarna har högtrycket banat väg för en sol som verkligen orkar värma.
I snön framför mig löper ett kolsvart spår rakt över den lilla vägen. Någon eller något har släpat ris och pinnar ner mot den frusna stranden.
Egentligen är det inget större mysterium. Jag vet ju att det ligger en bäverhydda bara något hundratal meter bort. Och även om jag inte skulle veta det talar spetsiga stubbar och avgnagda stammar sitt tydliga språk.
Inför vintern lägger bävrar upp förråd av ris i vattnet. Men när de hittar en väg genom isen passar de på att komplettera menyn.
Det är den, bokstavligen, kolsvarta färgen som förbryllar mig. Så brukar inte spåren efter bävern eller några andra djur se ut. Men också det sotiga spåret har en förklaring. Precis nere vid stranden ligger en kolbotten.
För att uttrycka det annorlunda. Just här har någon under ett par veckors tid vaktat en kolmila. Precis den sorts arbete Dan Andersson diktade om. Han kommer ju från trakten. Fortfarande händer det att det byggs milor, men idag är det mest ett sätt att hålla traditionen vid liv. En hyllning till det som har varit.
När milan på stranden restes var det frågan om blodigt allvar
När milan på stranden restes var det däremot frågan om blodigt allvar. Träkolet behövdes i de masugnar som förvandlade malmen till järn. Med tiden har det ersatts med koks. Och i den industriella revolution som nu pågår får kolet ge rum för vätgas.
Men det är en annan historia.
Att bävern antagligen var utrotad i Sverige när det kolades nere vid stranden är också en annan historia. Djuren jagades för sitt skinn och för den körtel som ger det så kallade bävergället. Den sista ska ha dödats på 1870-talet.
På 1920- och 1930-talen planterades bävrar ut på olika ställen i landet.
Nu har de som bor i sjön hittat den gamla kolbotten och upptäckt att de kunde gräva sig upp genom kolstybben. Att de på köpet blir sotigare än någon av Dan Anderssons kolare är uppenbarligen ingenting som bekymrar gnagarna.
Jag kan inte låta bli att tänka på de spår vi människor lämnar efter oss. En kolmila vid stranden blir en kolbotten som finns kvar i hundratals år. Ett djur som inte ens fanns i landet när milan restes väljer kolstybben för att nå till vårens matförråd.
Själv står jag här inför ett sotspår i snön och läser tecknen medan jag funderar på vilka märken vår egen tid kommer att sätta i landskapet. FN:s klimatpanel publicerar snart ännu en rapport och jag undrar hur länge ordet dagsmeja fortsätter att ha en betydelse?