Somnar ni är Åkesson minister efter nästa val

Hur besegras nationalister? Fråga Ernst Wigforss

Ernst Wigforss (S), finansminister 1925–1926 och 1932 till 1949

Lyssna på samtal mellan Anders Lindberg och författaren Henrik Arnstad om Ernst Wigforss och hur Socialdemokratin besegrade fascismen på 1930-talet

Har vi råd att arbeta?

Frågan ställdes i Socialdemokraternas valprogram 1932 av Ernst Wigforss. Hans svar gick på tvärs mot dåtidens åsiktskorridor i Stockholm.

Högern tyckte aktiv arbetsmarknadspolitik kostade för mycket.

Tidigare samma år hade landets ledande industriman Ivar Kreuger skjutit sig på ett hotellrum i Paris, eller eventuellt mördats. Ekonomin var i fritt fall. Arbetslösheten över 30 procent. Fascister marscherade på gatorna.

Borgerlighetens svar var att göra inget särskilt.

Ernst Wigforss krävde istället aktiv krispolitik och att staten skulle bekämpa arbetslöshet och social misär. Vi har råd att arbeta, var hans budskap, och ur 30-talets depression finns ingen annan väg.

Valet 1932 blev en kamp mellan två Sverige. Ett borgerligt som ville spara sig ur krisen och ett socialistiskt som ville satsa, investera och i sista hand anställa människor i beredskapsarbeten.

Socialdemokratin vann och kom att leda landet i 44 år. Wigforss var på många sätt folkhemmets verklige arkitekt och byggmästare. Först med krispolitiken under 1930-talet, sedan med bygget av välfärden, statens ökade roll i ekonomin och fördelningspolitiken under efterkrigstiden.

När jag läser författaren Henrik Arnstads nyutkomna biografi över Ernst Wigforss Den förbannade optimisten Ernst Wigforss : socialisten som skapade Sverige (Historiska media 2023) är det som att historien samtidigt går i repris.

Ännu en kris har drabbat landet. Ännu en borgerlig finansminister säger att vi ska spara. Ännu ett knippe högerpartier vill sänka skatter och moralisera istället för att hjälpa människor som drabbas.

Men dagens fascister marscherar inte längre på gatorna, de sitter i riksdagen och sprider konspirationsteorier om ”folkutbyte” och hat mot transpersoner på bästa sändningstid.

Den förbannade optimisten är en nödvändig bok. Inte bara för att förstå Sveriges 1900-tal. Henrik Arnstad påminner om något som många socialdemokrater tyckt ha glömt: att man redan har en politik mot extremhögern.

Ernst Wigforss har svaret på hur Sverigedemokraterna kan förpassas till den historiska sophög där 30-talets fascister och kommunister idag samsas. Hans recept var ett radikalt – rabiat – försvar för demokratin hand i hand med politik för full sysselsättning och välfärdsreformer.

Det kan låta torrt, men dagens socialdemokrater och socialliberaler tycks ha glömt läxan. Kulturkrig besegrar inte extremhögern – tillväxt, välfärdsstat och jobb gör det.

Om demokratins väktare somnar på sin post kan nog Jimmie Åkesson mycket väl titulera sig ”statsråd” efter nästa val.

Ernst Wigforss föddes 1881 i Halmstad och utbildade sig till språkvetare vid universitetet i Lund. Hans doktorsavhandling handlade om olika dialekter i södra Halland. Under 1920- och 30-talen utvecklades han till något av en inofficiell ideolog för Socialdemokraterna, ständigt i konflikt med bland andra partiledaren Per-Albin Hansson.

Men det var i och med krispolitiken mot depressionen som han skrev in sig i historieböckerna. Tillsammans med Bondeförbundet, nuvarande Centern, startades omfattande program för arbetslösa samtidigt som bönderna fick högre smörpris och stöd till jordbruket.

Uppgörelsen gick under namnet ”kohandeln”.

Denna så kallade ”aktiva konjunkturpolitik” var inte enbart ett svenskt fenomen. Men Wigforss var tidigt ute. Den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes skulle senare formulera liknande idéer med globalt genomslag.

Kärnan var att Ernst Wigforss inte utgick från den allmänna opinionen eller vad andra partier kunde acceptera, han formulerade ett socialdemokratiskt program utifrån det samhälle partiet själva ville skapa. Och sedan tog han strid för att ändra opinionen.

Denna politiska strategi har länge varit helt ute. På 1980- och 90-talen accepterade Socialdemokraterna många av dåtidens nyliberala idéer. De senaste tjugo årens idéutveckling har oftast skett i form av kompromisser som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet.

Man har visserligen regerat, men reformerna har varit få. Självklart måste man kompromissa i politiken, men om man inte själv vet vart man vill så blir det lätt någon annan som sitter i förarsätet.

Henrik Arnstad har länge varit en stridbar författare. Hans Älskade fascism (Norstedts 2013) var den första populärvetenskapliga bok om fascismens utveckling som fick ett verkligt genomslag i samhällsdebatten.

Han har blivit oerhört hatad av sverigedemokrater och nazister, och på senare år även av delar av borgerligheten. Därför blir hans skildring av hatet mot Ernst Wigforss särskilt intressant.

Under en förfinad yta verkar den svenska borgerligheten ha en bottenlös förmåga till förakt och glödande hat mot personer de uppfattar hota deras intressen. Ernst Wigforss drabbades från 1920-talet och framåt av råa kampanjer, inte olikt dagens anonyma näthat. Både öppet på affischer och i tidningar och genom ryktesspridning.

Arnstad tecknar ett delvis nytt porträtt av Ernst Wigforss. Vänsterideologen och reformatorn tonas ner en smula till förmån för den kompromisslösa anti-nazisten och demokraten.

Wigforss tog strid mot antisemitism och rasism både inom arbetarrörelsen och utanför. Han var anti-nationalist när nationalismen stod som högst i kurs. Och som på alla andra områden vägrade han kompromissa.

Det fungerade. Under ”optimisten” Wigforss förblev fascisterna ett promilleparti i Sverige. Någon massrörelse, som i Italien eller Tyskland, lyckades de aldrig skapa.

Ernst Wigforss dog i januari 1977 i sviterna efter att ha ramlat ner från ett äppelträd. 95 år gammal. Snart 50 år senare är hans idéer, och strategi, mer aktuella än någonsin.