SD:s nation har aldrig funnits i verkligheten
Allt fler kommer att vilja lämna staden
I romanen Storgården från 1913 skriver Brunnsviks grundare Karl-Erik Forsslund om hur han åker skridskor på sjön Väsmans is. Nu kan jag genom fönstret se hur dagens Sörviksbor passar på att göra samma sak under en strålande vintersol.
Snöfria isar tillhör inte vanligheterna i den här delen av landet, men så är det inte heller någon vanlig vinter.
Kanske är det så att saker och ting kommer tillbaka. Det är inte bara skridskoisarna som kan kännas märkvärdigt aktuella i den drygt 100 år gamla boken.
Ett bärande tema i Storgården är nämligen kulturmannen - kan man skriva så efter turerna i Svenska Akademin - som lämnar staden för landet. En längtan till ett mer naturligt liv, men utan att för den skulle ge upp sociala kontakter, kulturellt utbyte eller önskan om att skapa.
Forsslund gjorde den där resan då. Pandemin har tvingat många att göra något liknande nu. Det är ingen vågad gissning att det kommer att påverka våra prioriteringar och vårt sätt att arbeta i framtiden.
Förutsättningarna skiljer sig förstås. Videokonferenser, VPN-tunnlar och fiberoptiska kablar tillhör vår tid. När det gäller sakuppgifter och information har jag tillgång till samma uppgifter när jag sitter och arbetar i södra Dalarna som jag skulle ha på redaktionen i Stockholm.
Nationalism handlar kanske om vad man fyller den med
Men idealen har kanske överlevt sedan Storgården skrevs. Och kanske handlar det inte bara om en enkel kamp mellan staden och landsbygden.
Forsslund var socialist och ett slags svensk utopist, men också på något sätt märkvärdigt traditionalistisk. Han grundade arbetarrörelsens viktigaste skola Brunnsvik, men också hembygdsrörelsen.
Idag, när högernationalister gör anspråk på allt från folkdräkter till gamla folkparksstjärnor, känns det där avlägset. Men så måste det kanske inte vara.
Traditionalism och till och med nationalism handlar kanske om vad man fyller den med. Vilka traditioner man väljer att värna och hur den nation man vill försvara beskrivs. Socialdemokratin har varit skicklig på det där. Det går inte att tänka sig en svensk modell utan fackföreningar, eller ett Sverige som gett upp sina välfärdsambitioner.
Till och med Reinfeldt och Borg tvingades en gång anpassa sig, om än främst i retoriken.
I dag däremot, kan Sverigedemokraterna rent av påstå att den svenska flaggan är en symbol för deras dröm om en svensk nation som aldrig funnits på riktigt. Hur blev det möjligt?
Svaret är inte enkelt, men en del finns kanske hos i Forsslunds ambition att inte välja. Inte mellan stad och land och framför allt inte mellan utopi och tradition.
Solen skiner fortfarande. Nu kommer det en ny skridskoåkare förbi nere på isen.
Jag borde kanske också ta en tur.