Kommunerna bygger institutioner i krisen

Funktionshindrade måste få leva värdiga liv

Funktionshindrade smyginstitutionaliseras när  staten skickar kostnaderna för assistansbehovet på kommunerna.

– Men det är ingen som frågar vad vi tycker. De behandlar oss som boskap, politikerna.

Så säger Håkan Flemström till tidningen Hem & Hyra. Han är 62 år gammal, har en lindrig utvecklingsstörning och bor i en lägenhet i ett gruppboende i Trollhättan.

Snart ska han flytta från lägenheten i villaområdet till Kastanjebacken. Här, i fyra låga tegellängor, alldeles intill ett ålderdomshem och några servicebostäder, ska fyra gruppboenden inrymmas. Den kommunala omsorgsnämnden har stentuffa sparkrav på sig och på det här sättet hoppas man bättre kunna utnyttja sin personal.

Trollhättan är inte den enda orten som gör så här.

Heby, Ludvika, Partille, Sollentuna, Robertsfors, Kiruna och Båstad är ytterligare några av de 162 svenska kommuner som har underskott på bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning, enligt Hem & Hyra.

En skamfläck

LSS-lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna leva i samhället som alla andra. Man har rätt att bo i separata lägenheter eller i små gruppbostäder, som i sådana fall ska vara integrerade i vanliga bostadsområden.

Kommunerna måste enligt lag erbjuda medborgare med behov sådana anpassade bostäder, men 60 procent klarar alltså inte av att erbjuda det. Bostadsbrist, befolkningsökningen, att människor med funktionsnedsättningar lever längre och kommunala underskott är delförklaringar. Det går inte heller att komma undan försämringarna i LSS-lagen.

LSS-lagstiftningen är en av den svenska politikens mest omdiskuterade frågor. Den blev en skamfläck för Stefan Löfvens regering och efter åratal av prat om växande kostnader och ökande antal timmar, alla spaltmeter av skakande berättelser om enskilda öden och alla timmar av politiska debatter så har regeringen lovat att livet ska bli lite mer uthärdligt för några av vårt samhälles mest utsatta och deras anhöriga.

I regeringsprogrammet som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet upprättat säger man att fler utredningar och lagändringar ska göra så att alla som behöver stöd får stöd. Men ändringarna ligger flera år framåt i tiden, och i dag får fyra av fem som ansöker om statlig assistansersättning avslag vid första försöket.

I veckan kom en dom från kammarrätten som ytterligare förvärrar läget för alla som fått indragen assistansersättning i de omprövningar som skedde tidigare. Antalet funktionshindrade personer som har ersättningen är den lägsta på tolv år.

Separeras från samhället

Tills vidare får alltså landets krisande kommuner täcka upp och man har hittat en hittat en lösning: man samlar flera gruppbostäder i lokaler som råkar stå tomma. Eller så bygger man nya stora komplex där olika sorters specialbostäder klumpas ihop.

Funktionsrättsorganisationerna varnar ny för en sorts ”smyginstitutionalisering”, att vi är på väg tillbaka till tiden då människor med olika funktionsnedsättningar placerades på institutioner och separerades från det övriga samhället.

Håkan Flemström i Trollhättan ser samma sak. Kastanjebacken liknar allt för mycket den institution han bodde på som ung.

– Det var hemskt där! Personalen var elak. Det var små rum och vi var många som bodde där. Jag vill helst glömma det.

Socialminister Lena Hallengren (S) öppnar nu för att det kan be­hövas ett statligt investeringsstöd för att få kommunerna att bygga fler bostäder för folk med funktionsnedsättningar. Hon borde också se till att folk som behöver assistans får assistans.

Sverige har råd att låta funktionshindrade leva värdiga liv.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.