Slöjförbud och Pride är inte det viktigaste
Pandemin har gett oss nya insikter om solidaritet
Den här julen är annorlunda för de flesta av oss. Fester och resor är inställda och du får inte träffa dina nära och kära som vanligt.
En del tycker kanske att pandemin är en välbehövlig paus från alla måsten. Men jag tror att de flesta emellanåt har känt sig ensamma och längtat efter sällskap.
I våra mest filosofiska stunder har vi kanske tänkt på hur vi människor behöver varandra.
Det nyckfulla coronaviruset har blottlagt hur vi alla hänger samman. Din snuva kan betyda en annan människas död, därför har vi följt restriktionerna och hållit den sociala distansen.
Liberalism och socialism
Inom liberalismen finns en tro på individens möjligheter och rätt att behandlas som en självständig människa. Det är en vacker tanke som nog många håller med om. Men dagens system – med stor segregation, ekonomiska klyftor och mäktiga kapitalägare – minskar allas frihet och det eldar på känslor som rädsla och vrede.
Vi ser den växande ofriheten ta sig uttryck i våld och kriminalitet i våra utsatta förorter, och i en allt mer aggressiv nationalism och högerpopulism.
Historien har visat att socialismen behöver inslag av liberalism. Men liberalismen behöver också sin socialism för att skapa trygga samhällen med stor individualism.
Den amerikanska historikern Timothy Snyder skriver om marknadsliberalismens misslyckande i sin senaste bok "Frihet och solidaritet" (Mondial 2020). Det är en uppgörelse med den genomprivatiserade amerikanska sjukvården som han anser har slagit sönder det amerikanska samhället.
Europa och USA tar efter varandra
Inte ens en Yale-professor som han själv visar sig vara säker i ett system där patienter reduceras till intäkter och kostnader. "USA är tänkt att handla om frihet, men sjukdom och rädsla gör oss mindre fria", skriver han.
Snyder vill att USA ska ta efter Europas välfärdssystem, med allmän sjukvård, barnomsorg och sjukförsäkring. I Sverige har vi i stället tagit efter USA.
Coronapandemin har hittills skördat över 1,5 miljoner liv världen över och fått ekonomier att rasa med en dominoeffekt.
De stora industrierna och företagen skulle inte fungera utan den vårdpersonal som jobbar otaliga övertidstimmar.
Utan lokalvårdarnas idoga städande av kontor och offentliga utrymmen skulle smittan spridas snabbare.
Om inte barnen hade fått gå i förskolan och i skolan under året skulle fler vuxna ha hindrats från att arbeta, den psykiska ohälsan blivit värre och barnens framtid dystrare.
Hålla ihop
Pandemin har gett oss nya insikter i vad solidaritetstanken innebär i praktiken och den borde vi ta vara på.
Vi måste hålla ihop.
Det senare är en mening som Stefan Löfven ofta upprepar i sina tal. I sitt sommartal i Norrtälje 2018 nämnde han orden "hålla ihop" hela tolv gånger, påpekar författaren Nina Björk i sin senaste bok "Om man älskar frihet: Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand 2020).
I den konstaterar hon krasst att om svenska ledande politiker önskar sig jämlikhet och sammanhållning så har de senaste decennierna varit ett stort misslyckande.
Det enda som vi till sist har kvar att strida om – och påverka – är kultur, värderingar, normer och identiteter.
Nina Björk beskriver ett Sverige som i dag har Västeuropas största förmögenhetskoncentration. 187 miljardärer äger tillsammans halva vår BNP.
Inkomst av tjänst är inte längre den mest ojämlikhetsskapande faktorn i samhället utan det är att äga eller inte äga kapital.
Den enskilt viktigaste faktorn för hur väl en elev presterar i skolan är den utbildningsnivå som barnets föräldrar har. Lågutbildade är kraftigt överrespresenterade bland långtidsarbetslösa, sjukskrivna och fattigpensionärer. Skillnaden i medellivslängd 2016 för personer med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning är 6,2 år.
Är det verkligen ett samhälle som håller ihop?
Snarare är det ett samhälle med växande klyftor och ökande polarisering.
Värderingarna återstår
Problemet är att det blir allt svårare att motverka den utvecklingen, menar Nina Björk. De senaste decenniernas samhällsutveckling har inneburit en förflyttning av beslutsfattande från det politiska området till det ekonomiska.
Den politiska högerns tilltro till marknaden har milt uttryckt varit naiv.
Den har sålt ut det gemensamma och trott att problemen ska lösa sig själva. Vi har sett en privatisering av vård, skolan, äldreomsorgen, tågen, posten, apoteken och allmännyttan.
Till sist har politikerna få möjligheter att styra de grundläggande behoven inom välfärd och samhällsservice. Det blir företagen som dikterar villkoren. Som väljare blir det då allt svårare att påverka via valsedeln.
Nina Björk varnar för att det här gör oss till sämre demokrater, eftersom vi inte tränas i demokrati.
Det enda som vi till sist har kvar att strida om – och påverka – är kultur, värderingar, normer och identiteter. Kampen om slöjförbud, prideflaggan och fläsk i skolmaten blir det som återstår när den ekonomiska makten är inlåst i företag och internationella avtal.
Både Timothy Snyder och Nina Björk trycker på att det krävs ett visst mått av jämlikhet och gemensamt ägande för att alla i ett samhälle ska bli tryggare, friare och bättre demokrater.
Efter det här året har vi märkt hur vi hänger ihop och behöver varandra. Därför måste vi också hålla ihop.