Paolo Roberto vill ta sig ur skamvrån

Men, vad lärde han av mötet med sin ”inre demon”?

Lina Stenberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Uppdaterad 2021-09-14 | Publicerad 2021-05-18

helskärm

Ett år har gått sedan Paolo Roberto togs på bar gärning av polis. Det handlade om sexköp, han erkände och fick böter.

Från en dag till en annan ändrades inställningen till den folkkäre tv-kocken och träningscoachen. Kokböcker och pastaprodukter bojkottades och tv-program ställdes in.

När han bara dagen efter sexköpet "pratade ut" med Jenny Strömstedt i TV4 och sa att tjejen ifråga kanske inte var med helt frivilligt var det nog många som trodde att karriären var över.

Men nu verkar tiden i skamvrån vara slut. I alla fall om han själv får bestämma. I två nysläppta poddar, "Sista måltiden" och "Hur kan vi?" ges Paolo Roberto största möjliga utrymme att få gråta ut och bikta sig, helt på egna premisser.

Broderskapets acceptans

Tydligen har samtliga medpoddare missat den här vårens upprörda debatt och hur det här med att vara megafon åt en man med taskig kvinnosyn inte är okontroversiellt.

Det har handlat om Göran Lambertz prat om kladdande i en direktsänd presskonferens och om Soran Ismail som fick gråta ut efter Metoo-anklagelser i SVT.

Navid Modiri, Hanif Azizi, Mustafa Panshiri och Chang Frick agerar i stället mangrant enligt mönstret som det "broderskap" komikern Bianca Krönlöf beskrev i sitt uppmärksammade öppna brev till branschkollegan Soran Ismail.

Detta blir ytterst tydligt när männen som höhöar med när Paolo Roberto berättar hur snygg den prostituerade tjejen var. Det ger ett ok, ett kvitto till alla andra män och killar att det här med sexköp inte är så farligt. Och de inbjuder till en överenskommelse att Roberto – precis som Ismail – får vara med i matchen igen. Med i broderskapet.

Ju mer Roberto pratar desto tydligare blir det att allt, verkligen allt, kokar ner till att han blev påkommen av polis. Här finns inte mycket till självinsikt om hur han som sexköpare skadat en annan person eller hur han medverkat till att cementera en smutsig, kriminell business.

Och visst ångrar han sig. Visst är han hemskt ledsen och visst har han behövt konfronterats med sin inre demon. Men, och här finns ett stort men. För det han ångrar har inget med själva handlingen, sexköpet, att göra.

Vad ångrar han egentligen?

Han har skadat sin flickvän, han var ju otrogen. Och det hela hamnade ju på löpsedlarna, vilket har skadat hans ekonomi.

En sak som fallet Paolo Roberto nästan plågsamt visar är varför höga straff inte är universallösningen, det som högern just nu predikar. Straffet han fått har inte medfört en insikt eller lärdom.

Det blir tydligt att det förebyggande arbetet kopplade till sexistiska attityder måste göras på andra sätt.

I stället sitter han och tycker synd om sig själv i två av landets största poddar och – kan man hävda – inspirerar andra män till att ha sex med prostituerade.

Det hela är djupt tragiskt. Men vill man vara positiv, trots allt, finns det en sak som Robertos pod-dravel kan leda till. Han visar hur sexismen aldrig försvinner om det bara är högerns hårda straff som gäller.